Läget

Jag är så himla trött. Grät till Supershowen på Barnkanalen tidigare i kväll. Det var så fint när Jonathan sjöng All of me och tillägnade den sina föräldrar som ”betyder väldigt mycket för honom”. Åh gud, gråter lite när jag tänker på det. Helvete vilken röst han hade, också. Hoppas att han gick vidare. Jag fick inte se klart på grund av extrema konflikter hos småfolket. De ville inte ens titta, så där satt jag som ensam åskådare och lipade medan de bråkade sig till tårar över en Frostpysselbok.

Nämnde jag att jag har grov PMS? Tre dagar till nedsläpp, om man kan kalla mens för nedsläpp.

”Jo, tack, det är åt helvete med PMS:en i dag” kanske jag har svarat alla kollegor som frågat artigt hur jag mår eller hur helgen varit.

På tal om det så blev inte helgen så bra, nej. Bo var kräksfri i nästan 48 timmar och så kom det en spya till. Hon mådde jättebra resten av helgen och lärde sig till och med cykla i fredags, men vi var såklart tvungna att hålla henne borta från folk. Så vi fick ställa in vårt planerade övernattningshäng hos Katten i Anneberg. Jag och barna skulle ha åkt dit och jag vet inte vem som blev mest blev mest besviken, eller JO DET VET JAG för det var Nils.

Alltså jag fattar verkligen att man blir besviken när ens goa ensamhelg försvinner iväg. De är så extremt sällsynta, de där stunderna av stillhet, och det är inte som att vi bara kan göra det nästa helg i stället.

Det var verkligen synd om honom, men den nedstämdheten han visade upp under lördag förmiddag… Alltså jag fick ångest. Eller först försökte jag vara den_peppande som ville göra det_bästa_av_situationen och försökte avlasta och ta allt barnansvar och prata om hur härligt han kunde ha det ändå, eftersom jag skulle rodda allt med barnen och ta med mig Ben ut på något äventyr under dagen för att inte tala om hur länge han kunde sova dagen efter.

Sedan, när jag varit den_peppande ett tag byttes all glättighet ut mot bitter surhet. Jag var ju också besviken över inställda planer, men min besvikelse fick ingen plats. Dessutom orkar jag inte med det där OTROLIGA vemodet över saker man inte kan råda över.

Så när Nils slutade sura var jag sur i stället, över att han hade varit så sur, och det var den helgen det. Ungefär.

Sa jag att jag hade  PMS?

Blkand övriga rapporter från Hellbjörnland tåls att nämna att jag bytte en diarréblöja på Ben i kväll. Så nu är det ny 48-timmarsregel som gäller. Och min tur att vabba. Lika bra att jag undviker vuxna människor i grupp ett tag nu ändå. Jag sa väl att jag har PMS?