Det tog drygt två och ett halvt år, men tamejtusan om det inte ordnat sig med sömnen nu. VILKEN SUPERJINX VAD SÄGER JAG?
Nej, men det känns faktiskt som att det vänt nu. De där rören i öronen, alltså. Antingen är det ett spännande sammanträffande, eller så var det verkligen precis vad Ben behövde, för sedan han fick dem har han sovit så oerhört mycket bättre.
Dessutom har han börjat prata. Lite ”på sitt sätt” förstås, men det händer verkligen grejer. Han har till och med satt ihop några ord och han sjunger med i Bä bä och Lilla snigel. Och, och det är är det allra, allra bästa, han och Bo leker tillsammans! Riktiga lekar (nästan jämt mamma-pappa-barn) och de bråkar nu bara lite mer än vad de myser.
Det är så jävla fint att se dem tillsammans.
Så. Var vi framme nu då? Är vi i mål? Och i så fall: vad för skit ska hända nu? Hehe.
(Sanningen är att jag redan vet vad för skit som ska hända, för det händer precis nu. Men jag vet inte om jag ska öppna den ormbunken här. Jag berättade liksom alldeles nyss för Nils. Men jo, det är väl lika bra. Så här: Jag tror att den anspänning och oro och ständiga beredskap jag levt med sedan Ben hade sina första öronproblem för snart två år sedan måste ta vägen någonstans. Jag är så van vid att vara orolig att jag måste hitta något nytt för oron att ta sig an. Jag tror i alla fall att det är därför en gammal följeslagare gjort comeback i mitt liv. Med EMFAS. Jag säger välkommen tillbaka till hypokondrin. De senaste veckorna har min dödsångest skenat ur spår. Jag kan inte somna, för jag tänker på sjukdomar. Jag glömmer bort att bete mig bland folk, för jag scannar min kropp och letar efter fel och hör inte vad de säger. Jag tänker på mina vanor och kommer fram till att jag måste gå på juicedetox eller något. Jag tänker på hur min kropp ser ut på insidan och vad som lurar. Jag är så rädd. Jag vill inte dö ifrån mina barn. Jag håller på att bli knäpp. Jag VET att det är hjärnspöken, eller vet jag verkligen det? Jag kan ju inte veta. Bläää. Jag hatar detta. Jag hatar detta så mycket att jag måste göra något, för jag vill inte slösa bort all vaken tid på att oroa mig. Så nu har jag bokat in en hälsoundersökning. Det kändes bättre redan när jag ringde och bokade och på onsdag ska jag dit och det känns bra att göra något. Jag har också en session kvar på min KBT-terapi och jag kanske borde ta upp det med min terapeut? Men jag vill inte liksom ”börja om” med ett nytt problem med henne. Ja, lite så är det. Ha det gött / Glenn.)
Brad Pitt's armpit 
Fy fan vad underbart att höra om Ben!! Äntligen! Så glad för er skull. Och så hypokondrin: Jag tänker att du verkligen har en god chans att få hjälp av din KBT-terapeut? Det är väl ett ganska klassiskt issue att KBT:a? Förstår att det är skitjobbigt (och inte så konstigt heller!) men eftersom ni lidit onödigt länge av Bens öronproblem på grund av att ni inte fått rätt hjälp, känns det ju nästan ännu onödigare att du ska lida onödigt länge av det här när det ju FINNS hjälp att få. Ta den!!Kram!
GillaGilla
PS menade inte att låta så himla bestämd, gör det som känns bäst såklart :). Men det är ju onödigt att må dåligt om det finns stöd att få. Och det tror jag att det gör. Mycket svårare att hantera på egen hand. Heja dig!
GillaGilla
Äntligen får ni sova!!!
GillaGilla
Å, vad fint att Ben äntligen får sova och att ni hittade vad som var jobbigt för honom!Jag tycker absolut att du ska ta upp det med terapeut. Det kan ju verkligen vara skönt att göra en hälsoundersökning och få bekräftat att allt är bra, men det skadar ju inte att få lite verktyg att hantera själva hypokondrin? Jag är väl själv lite hypokondriskt lagt, så jag förstår att det kan vara jättejobbigt.
GillaGilla