Under ett par extra ångestridna nätter läste jag om den bok jag höll som världens bästa bok när jag var 18-23 ungefär. Lite som när jag bara spelade låtar jag gillade ”förr” när jag skulle föda Bossa. En slags regression för att söka trygghet när det är jobbigt eller läskigt.
I alla fall. Det var en annan upplevelse att läsa boken så här 15 år senare.
Vad jag tyckte om boken, helt kort:
Jag tycker fortfarande att den är speciell. Men det där nästan infantila tilltalet, hur han bedömer situationer efter vad som finns och inte finns, på ett superkonkret sätt, typ ”jag har en bra vän och en dålig, så därför …” kändes inte lika fantastiskt nu. Och så störde jag mig på att han skriver ut när någon är svart, men inte när de inte är det. Visst, det är ju en karaktär i en bok det handlar om och den skrevs i mitten av 90-talet, men det stör mig ändå.
Läs den här boken:
JA NJA NEJ
Fin liten bok om livets mening ändå.
Brad Pitt's armpit 
åh, också min go-to när jag har ångest och livskris. den kan göra att saker känns lite enklare ändå, men håller med om det du skriver om tilltalet. blir sugen på att läsa den nu igen, när jag snurrat in mig i komplicerade tankar om livet.
GillaGilla
Åh, ett till gammalt Erlend-fan! Hej!
GillaGilla
Jag älskade också den! Men kan verkligen inte komma ihåg vad den handlade om… Mon dieu. Så himla länge sedan var det ju inte jag läste den ändå? År 2000 kanske. Det är ju bara… femton år sedan… *ångest*
GillaGilla