Tjocka städmamma

Bo brukar kalla mig tjock ungefär som hon konstaterar att ett bord är ovalt eller att något är spolformat. Mamma är tjock, det är mammas form, inget mer med det. Hon lägger ingen värdering i det. Hon brukar fråga om hon själv kommer att bli tjock och jag säger att hon kanske blir det, kanske inte.

I morse var hon väldigt sugen på att prata om hur tjock jag är. Så här lät det:

”Mamma, du är så tjock.”
”Jaha.”
”OJ vad du är tjock.”
”Mmm, tycker du det?”
”Ja. Jag är inte tjock.”
”Nej.”
”Pappa är inte tjock.”
”Tycker du inte?”
”Nej och Ben är inte tjock. Det är bara du som är tjock.”

Hon har också gjort en låt om alla hon gillar. Den handlar om vad folk är bra på och vad de tycker om att göra. Till exempel sjunger hon att ”morfar busar så gärna han, ingen kan busa som morfar kan” och ”pappa sover som ingen annan, ingen sover som pappa gör”.

Vad jag fick för egenskaper i låten?

”Mamma städar hela tiden, ingen städar som mamma kan.”

Såatteh…

Det är väl lika bra att ni kallar mig Tjocka Städmamma?

Men jag VILL inte vara Tjocka städmamma. Fan. Även om Bo inte lägger någon värdering i hur saker ter sig för henne så gör jag det. (När hon inte är i närheten.) Fan, jag vill inte vara Tjocka Städmamma och jag vill inte känna så här för att eventuellt vara Tjocka städmamma. Jag önskar att jag tyckte ingenting om att vara Tjocka städmamma. Som Bo gör.