Mmm, kampen att få med sig Ben från förskolan nu är REAL. Han är glad när jag kommer och följer gärna med ut i kapprummet, men sedan ska kläderna på och då blir han den argaste räkan som finns. De medlidsamma blickarna jag får från pedagoger och föräldrar värmer, men jag mår ändå så dåligt av det. Tvinga i de spända lemmarna i overallen medan han gallskriker. Hjälpa Bo med någon stövel medan Ben sliter av sig det han kan… Jaga båda barnen mellan avdelningarna och torkrummet. Och så läggningarna sedan. Han vägrar till och med att sitta och läsa saga med mig och Bo. Han springer runt i rummet och försöker öppna lådor med pussel och smugglar ner lego i spjälsängen. I dag skrek han som en galning när jag ville att han skulle sitta i knät och mysa och förslaget om att lägga sig i sängen var en oerhörd kränkning. Det är bara Nils som kan lägga nu. Han är helt annorlunda med honom. Försöker inte ens ställa sig upp i sängen. Knäppt. Jag relaterar mycket till Schmarros längtan efter ”sedan”, då han är lite större och går att prata med och då inte alla vanliga moment är så jävla jobbiga. Samtidigt vill jag inte längta bort hela tiden, för han kommer ju aldrig mer att vara så här liten och mysigt rund. Åh.
-
Följ
Följer
Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
Brad Pitt's armpit 
Elly hade en period då hon var omöjlig att få med från förskolan. Hon bara slängde sig på golvet och vrålade och skrek och när vi äntligen kom därifrån var vi båda helt slut. Då föreslog en pedagog (den som Elly alltid har haft bäst kontakt med) att personalen skulle klä på Elly, så att hon är redo när jag kommer. Och det gjorde de. Och det funkade så jävla bra! Kanske nåt ni kan testa?
GillaGilla
Det hade varit så himla bra om det gick att lösa. Fast jag vet inte om jag vågar fråga. De är oftast bara en i personalen kvar när jag hämtar och hen har liksom fullt upp med alla barnen. Vet inte om det hade funkat att jag begär att de ska ta mitt barn åt sidan och klä på honom när jag närmar mig.
GillaGilla
Åh men JAVET. Fy. Tänker ofta om om vi vore två fortfarande, jag och Ivans pappa, att det här lätt hade varit en period då jag bara \”just nu kan inte jag lägga Ivan\” – och att det får ju lov att gå oavsett vad, det finns inga alternativ liksom. Nu är en period när jag inte KAN lägga mitt barn men han får lov att gå igenom alla de våndor en läggning med mig tydligen framkallar för att det inte finns någon där? När farmor lade förra veckan tog det en kvart. Noll tårar. Man ba oooookej.
GillaGilla
Veijo är mycket knepigare att natta för mig än för Christo. En kväll frågade jag honom varför då sa han \”Men mamma, jag vill ju vara med dig och inte somna ifrån oss\”. Älskade gulle. Då började vi med ngt som vi kallar mammakvarten. Då är jag ensam med Veijo utan Siv eller ngn annan. Vi läser eller mysar eller leker. Funkar på en 4-åring. Svårare att resonera med en 2-åring såklart. Kan ni jobba med mutor/belöning? Köpa fina klistermärken åsså får han klistra upp ett märke när han kommer hem? Då har han en morot som skyndar honom lite, något extra att se fram emot? Veijo har gått utan kläder från föris också… Iaf utan sockor och skor. Det tog 5 meter (och en vattenpöl) innan han ångrade dig och ville ha skor igen. Minns 2-åringen som vansinnigt lättkränkt. Puss o kram och styrka.
GillaGilla
Aha, nä, då är det lite svårt att fråga. Jag hade nog inte kommit på tanken att fråga ens, utan det var ju en pedagog som tog upp det och då hämtade jag rätt tidigt, så de var väl 3-4 personal…
GillaGilla
Ja. Vår snart tvååring gör likadant vid läggning, jag snittar 1,5 h när jag lägger henne. Sambon snittar 20 minuter. Som tur är vägrar hon inte påklädning på föris så ofta (det är ett ur&skur, oftast är hon ju påklädd när vi hämtar, så bra!) men när det händer… Precis som du beskriver. Vilken pärs det är. Skönt när de är äldre men också ångest att snart har vi inga småbarn, som är så gosiga som bara småbarn kan, längre.
GillaGilla