Män

I dag brunchade jag med TBUB-gänget (till Berlin utan behå) på nya Hagabadet i Sannegården. Härligt med häng på Hisingen, för mig som bor på Hisingen, tänkte jag och tog den 30 minuter korta promenaden dit med apostlahästarna.

Det var så himla mysigt och maten var super. Man fick välja mellan ett gäng varmrätter (jag tog eggs benedict) och så fick man plocka för- och efterrätt från buffén. De fixade jättebra specialsaker för veganen i gänget och allt var toppen.

Men en sak slår mig som konstig. Det var att det hände en grej på vägen till stället och jag tänkte inte ens på att berätta om det för mina kompisar. Det var först när samtalet kom in på arga män i grupp och Köln och läktarstämning och SVT-programmet Mitt Sverige (finns på SVT Play, kolla please) som jag kom på att ta upp att detta hände samma dag:

Jag går i den korta gångtunneln vid Eketrägatans hållplats. Lyssnar på pod och tänker på ingenting. Ser att två män, cirka 25, kommer mot mig. Reagerar inte förrän en av dem hoppar fram till mig, blockerar min väg, står cirka en centimeter framför mig och skriker i mitt ansikte. ”HALLÅ DÄR, VAD GÖR DU OCH VART ÄR DU PÅ VÄG” följt av att han hoppar från sida till sida så att jag inte kan komma fram.

Jag känner hur det ilar till på ryggen och jag hinner tänka att ”det finns människor ganska nära, bara 50 meter bort, så ingenting jättefarligt kan hända” och så hoppar han ur bild och jag kan passera och så fortsätter jag min promenad och tänker inte så mycket mer på det.

För det är så himla normalt. Det är så vanligt. Det är ingenting. Jag tänker inte ens på att berätta om det, för det är så himla normalt. Men fan, det är ju röven.