Ben Hellbjörn, två år och elva månader, tycker mycket om godis, tomater, pussel, djur, att baka och att hälla vätskor och klet från en behållare till en annan i all evighet. Men en sak tycker han mer om än allt ovanstående tillsammans och det är MIN MAMMA. Han säger till och med så här: ”MIN MAMMA, BOSSAS PAPPA!” som för att hävda ensam äganderätt över mig. Han. Vill. Vara. Där. Jag. Är. Jämt. Hela tiden, tutti sekundi, alles minuten.
Så här ser det ut när jag lyckas tråckla mig ur det lilla näbbgreppet och hunnit sätta mig i soffan med uppdragna knän. Blixtsnabbt är han där och gör sig påmind. HALLÅ!
Det är mysigt och gulligt och fint. Men också lite deppigt att Nils blir så impopulär jämförelsevis (INTE PAPPA!!!) och också lite svårt att göra något annat än att vara hans plåster. Läsa något på internet eller städa är oftast uteslutet. Så när han väl somnat på kvällen får jag bråttom att göra allt jag vill. Blir stressad nästan. Och fattar dåliga beslut som att sitta uppe till halv två (i morse…) trots att det är uppstigning halv sju dagen därpå.
Ja, det här blev ett inlägg utan poäng, men så kan det vara ibland.
Brad Pitt's armpit 
Hear hear. Heja dig. Heja Ben. Heja fri luft.
GillaGilla
Precis. Fri luft är gott. Precis som det är gott med barn. Gott att kunna välja det ena eller det andra åtminstone ibland.
GillaGilla
Det låter underbart. Båda mina barn föredrar sin pappa och har alltid gjort. Är tydligen en usel mamma. Orkar inte ens säga \”ja skoja\” för det gör jag inte. Men jag överlever ändå, dom verkar gilla mig väldigt mycket. Men Zlatan ännu mer. Han är ju en väldigt närvarande förälder så alla är lyckliga utom jag och det är okej. Slut på självömkan.
GillaGilla
Det är okej med självömkan. Jag skulle också ömka. Eller ja, det gör jag ju ändå. Ömk ömk!
GillaGilla
Han är så lik dig också! Och Bossa.
GillaGilla