När jag ska fatta ett stort beslut eller befinner mig i en milstolpe letar jag gärna tecken runt omkring med. Eller gärna och gärna, det blir så. Jag ser saker och så får jag vatten på min kvarn och tänker att ”det där och det där betyder nog att jag borde göra si eller så”. Så kanske alla gör?
I alla fall, samma dag som jag sa upp mig var min mamma på besök och när vi alla satt runt middagsbordet så berättade jag om mitt beslut. Ben, som inte brukar prata, utbrast då omedelbart – alltså i direkt anslutning till mitt uttalande – ett rungande ”BLAAA MAMMA!”. (Bra mamma.)
Äsch, det kanske var ett had to be there-moment, men det var väldigt fint. Kändes som ett tecken.
A man of few words, men ibland bränner det till.
Brad Pitt's armpit 
Åh jag förstår dig precis! Har också en litepratare hemma så de gånger det kommer en mening som jag förstår (han är extremt otydlig) så blir orden enormt viktiga. /ida
GillaGilla
Rimligt att jag släppte två tårar ned i tangentbordet. Men gu så fint.
GillaGilla
Ida – jamenvisst! Och han blir så stärkt av att vi förstår honom, när vi förstår honom. Hanna – åh, gullis!
GillaGilla