Nils säger att jag är gladare nu

De senaste veckorna har varje dag varit som på film. Jag och Kajsa går fortfarande på uppsägningstid, men vi har fått lov att kicka igång lite mer på riktigt med Hellbjörn Schedwin. Och hjälp vad det händer saker. Vi började jobba på allvar med Fi och hamnade första dagarna i sammanhang med S, V och MP och budgetmöten och presskonferens och innehållsstrategier och viktiga beslut. Kroppens muskelminne styr mig mot kontoret jag suttit på i fyra och ett halv år, men jag flyttar den mot nya platser. Som stadshuset, Angeredsgymnasiet och hem till Kajsa i Majorna, där vi slagit upp kontor. Folk hör av sig om eventuella samarbeten och jag börjar förstå att det kan bli något, det här. Att vi kanske har något som är värt något och att vi kan jobba med det vi brinner för. Normkritisk analys, normkreativ kommunikation. Ifrågasätta och aldrig göra saker av gammal vana. Låta antirasism, feminism och hållbarhet ingå i vår affärsmodell. Göra roligt innehåll. Det är så himla uppfriskande och häftigt och hoppfullt.

I dag plockade Dagens Media upp oss. Känns helt tokigt.

Jag kanske får bita mig i armen för att jag säger det här, men att gå ner 75 procent i lön är värt det om känslan som bor i min kropp stannar kvar ett tag. (Som sagt går fortfarande på uppsägningstid och har någon lön till att ta ut, så det kanske låter annorlunda mot slutet av sommaren.) Ångsten jag känt över vad jag gör med mina dagar har ersatts av privatekonomisk ångest och jag känner att jo, jag väljer den.