Klockan tre i morse bestämde jag mig för att inte springa Varvet. Jag satt där, bredvid en rådvill Ben som verkade vilja göra morgon (?) och tänkte på HanaPees lista (printa och sätt på väggen, folks) och tänkte att … näää, varför ska jag tvinga mig till en halvmara när det inte känns kul?
Jag har tyckt att det känts roligt när jag tänkt på det tidigare, fram till i söndags ungefär. Jag är uppriktigt nyfiken på hur min kropp reagerar på 2,1 mil och jag vill känna peppen när jag lyckats ta mig i mål och möter upp med kompisar som också sprungit. Dessutom har jag löptränat ganska bra och tycker inte längre att det är så jobbigt att springa en mil. (Enormt framsteg för mig som för ett halvår sedan tyckte att fem kilometer var enough.)
Men sedan blev Nils sjuk, vilket put me in charge and utter responsibility of barnen och det sammanföll med detta:
Ben slutade sova.
Eller okej, han har sovit lite. Mellan läggdags och klockan 22 ungefär har han sovit riktigt bra. Men sedan… I natt vaknade han som sagt klockan tre och efter det sov vi inget mer. Försökte med allt (ni vet välling, vyssja, ligga bredvid och sova räv etc) men inget funkade.
En sådan natt är okej, men inte tre på raken. Jag är så vimmelkantig nu. Känner mig bakis.
Och så lyssnade jag på expert-tips i en av mina nya favoritpoddar Piskan och Moroten (tips!!!) och där pratades det om att en av de viktigaste sakerna man ska göra veckan före Varvet är att sova.
Jag har snittat tre timmar per natt den här veckan och det har inte varit tre obrutna timmar 😦
Så i stället för halvmara blir det något annat. Jag gissar lek i Färjenäsparken följt av grillning och bärs.
Brad Pitt's armpit 
Helt rätt grej att göra istället för halvmara när man inte fått sova ordentligt! ❤
GillaGilla
Bra där! En behöver inte vara så himla duktig och fullfölja allt en tar sig för!
GillaGilla
Bra beslut! Du kan springa i 50-60 år till. När barnen är större och det känns kul. Det är väl därför man springer?! Du har nytt företag att fokusera på ioch springer när du har tid, och då för hälsan och kortisonets skull.Bra jobbat att skita i varvet!Lisa
GillaGilla
Tack. Gud vad jag behöver höra detta.
GillaGilla
Jag är mer imponerad av ditt beslut att strunta i att springa än det tidigare beslutet ATT springa (och då känner jag ändå: Wow, springa en halvmara! Shit vad coolt!).Jag tror att det är oerhört viktigt, men ack så svårt, att känna när det är dags att bromsa – eller tvärstanna. All cred!
GillaGilla
Jag tänkte skrivit att jag tyckte du skulle skita i det redan när du frågade sist. Men ville liksom inte vara den trista opeppiga när alla andra var så positiva och härliga. Det är nog så väldigt olika det där vad man mår bra av. Jag tror på att vara snäll mot sig själv, Linda in sin värld i bomull så mycket det bara går när det är jobbigt. Jag tänker att det finns tusen varv och prestationskrav i den delen kan man få spara tills livet är lättare. Passa på att njuta av att ha föräldrarna på besök och kanske få sova eller få tid utan barn. Föräldrarna vill ju oftast helst hänga med barnbarnen ändå tycker jag. :)Med det sagt, alla slå så klart göra som de känner är bäst för dem. Lyssna inåt och så. Det här är ju bara utifrån mig själv.
GillaGilla
Tänkte också skriva skit i det. Bra beslut. Varför plåga dig igenom det med så lite sömn i kroppen?
GillaGilla