Olika sorters oro – och klotets äckligaste plats

Gud, att jag precis livsände kvällens godnattsaga (improviserad bit om en björn och en tiger som gled isär efter att ha börjat i skolan och som inte blev bästisar igen förrän de blev kompisar med en kanin som kom in lite senare i klassen) på FaceTime för min gamla kollega Anders som jag inte pratat med på kanske två år? Jag la min mobil i fåtöljen som Bo sitter i när jag läser saga och hon måste ha satt sig på hörlursknappen och aktiverat den där röststyrningsknappen och så måste något ha låtit som ”FaceTime Anders”. Jaja, han kanske tyckte att det var mysigt. Hoppas att det inte var för låg verkshöjd på den, bara. Han är ändå kreativ chef på en byrå.

I alla fall, vad jag vill konstatera nu är att MMM, vad det är skönt att efter tre dygns partikongress gå och  lägga sig i egen säng före klockan 21.

Dock vill jag för elftitolfte gången i ordningen dröja mig en stund vid hur en bortahelg kan rucka på alltings ordning i flera dagar eller veckor när en lever med små barn. Speciellt efter en bortahelg som inneburit jobb och späckat schema från 8-22 och för lite sömn på grund av nervositet och undermåligt val av sovplats (mer nedan). Fredag-lördag hade jag en sådan där natt då jag aldrig somnade och gick upp på morgonen utan en enda minuts sömn i kroppen. Det händer ibland, och jag vet att jag fixar dagen ändå, men jag blir inte så bra. Jag funkar dåligt. Och så var det heldagskongress på lördag och halva söndag och lång resa hem med en begynnande (nu helt utblommad) förkylning i kroppen. Hemma ganska sent på söndag kväll, packa upp, tvätta två maskiner och sedan en journatt med barnen som även de är förkylda och sover skruttigt (= jag sover skruttigt). Och så upp som vanligt och jobba, fast först gå på bokad tid på vårdcentralen för att kolla en knöl i armhålan och låta två läkare titta/känna och konstatera att det säkert inte är farligt, men att de ända vill låta mig komma tillbaka om några veckor för biopsi och ni kan ju gissa vad det ordet gör med mig.

Nu kom jag av mig. Tänkte på cancer. Det måste jag genast sluta med.

JAMEN JUST DET, jag skulle berätta hur schemat ruckas osv.

Jo, när Nils haft barnen själv en hel helg förväntar han sig att jag ska ta dem lite extra när jag väl kommer hem. Helt rimligt. Men när jag haft den typ av helg jag haft + förkylning och för lite sömn orkar jag inte ta mer än en journatt trots att han nyss haft två på raken. Det går inte. Jag m å s t e få sova nu.

Men då kickar det dåliga samvetet, gentemot Nils, in och jag funderar på vad jag kan göra för att kompensera. Har redan lovat honom dubbla sovmorgnar nästa helg… Vilket gör att det kommer att ha gått historiska tre veckor mellan mina sovmorgnar då jag missar två helgers chans till att sova ut. Men han kanske kan få slippa hämta/lämna eller liknande? Eller ska jag ta med barnen bort någonstans? Kanske åka till Värmland? Men då måste jag ta en ledig dag och det går inte nu. Det är för mycket jobb.

Så där håller man på. På all bortavaro kommer kompensation och när man är sjuk och trött är det världens svåraste. Man vill bara vila själv, men man vet samtidigt hur jobbigt det måste varit för den andra föräldern, som varit själv i vildingarnas land.

Anyhoodles, nu till ett snabbt nedslag i Kirunas vidrigaste boende: vandrarhemmet Yellow House. I kid you not, men det var så inrökt att det luktade fimp i den helkaklade duschen. Lakanen vi hyrde luktade rök, handdukarna ännu värre.

Och så det här: lektyren på stället. Sicken service, va?

Samt: jag ger er fettfläcken vid Kajsas huvudände. Så himla äckligt. F! Norrköping bodde på samma ställe och en av dem hittade en öronpropp i sin säng. Hurv.

…

Uppdatering: Anders hade varit respektfull nog att stänga av FaceTime när han förstod att jag inte ringt. Så han hörde inte så mycket av sagan.