Man vill inte att barnen ska veta att normer finns ens, men det blir de ju varse ändå

Jag svarade på Christels inlägg om hur hon ska kunna prata med sitt barn om skönhetsingrepp och det var visst ett ämne som låg mig kärt om hjärtat, för jag kunde inte sluta skriva.

Kör min kommentar som inlägg här också, för jag är nyfiken på hur ni tänker. Hur tänker ni?

Jag tycker att det är svårt att förklara för mina barn varför jag rakar mig på kroppen när deras pappa inte gör det. Så jag gör det aldrig när de ser. Helt annan nivå på det, men ändå samma grundproblem. 

Varför känner jag ett större behov att alternera mitt utseende än vad Nils gör? Eller … varför känner gruppen kvinnligt kodade personer större behov att lägga pengar tid och kraft på att förändra sina utseenden i så mycket högre grad än manligt kodade personer? 

Du och jag vet ju att det beror på normer som säger till oss att äldre män kan anses ha en ”fårad charm” och stå som modeller för någon himla parfym hur grågamla de än är, medan kvinnor blir förbrukade när de börjar se äldre ut och kan då på sin höjd vara modeller för ett företag som gör ett stort nummer av att de använder en äldre modell. För kvinnor är det av yttersta vikt att hålla sig släta, rosiga och spänstiga i varje del av kroppen för att fortfarande vara attraktiva och till viss del anställningsbara och inflytelserika (fast vad gäller det sistnämnda får man bara vara normsnygg till en viss gräns och om man går över den gränsen tappar man inflytande, det är en slippery slope, det här).

Samtidigt är det givetvis inget fel i att hålla på med sitt utseende. Alla ska få göra precis som de vill med sina egna kroppar. Men. När det är en sådan otrolig diskrepans mellan hur mycket pengar och kraft en grupp lägger ner jämfört med en annan grupp så är det svårt att försvara normaliseringen av till exempel skönhetsingrepp, tycker jag. Som i Kakan Hermanssons pod ”Under huden”. I senaste avsnittet får gästen beröm för att hon ser så sjukt fräsch ut ”för att vara 50” och för att hon ser ut så utan att göra ingrepp. Varpå gästen säger att ”nä, jag har inte gjort något. Förutom vanlig skönhetsvård som laserbehandlingar, IPL, dermapen osv”. ”Och just det ja, botox också!” 

Det har liksom blivit så normalt med laser- och sprutbehandlingar och kemisk peeling att det inte ens räknas. 

Det tycker jag är problematiskt. För det är ju bara kvinnor som gör det (generalisering, men du fattar). Det problematiseras för lite att det bara är kvinnor som diskuterar vilken behandling man kan göra på lunchen utan att det syns för mycket så att man ”slipper ta en vecka ledigt för att läka i ansiktet”. 

Oj, vad långt det här blev. Jag vet inte ens om jag kan låta det mynna ut i ett tips, för jag tycker själv att det är så svårt. 

Men så här: jag har bestämt mig för att förklara det som det är, när jag känner att Bo är mogen för det. Att det tyvärr (så himla milt ord i sammanhanget) finns en könsmaktsordning och olika normer och att det inte är konstigt att det påverkar oss. Att vi inte ska klandra den som faller för trycket och opererar sig. Men att det är viktigt att fundera kring varför strukturerna ser ut som de gör, varför vissa mer än andra gör vissa typer av ingrepp. Och att man själv kan försöka att inte prata om andra människors utseende så långt det bara är möjligt. 

Kram