Nuddar jag med fingrarna på halsen så ömmar det så inni

Helgen som gick var bland annat fin för att jag fick se Bo spela tennis. Och trots att hon fick bollen över nät max tre gånger under 45-minuterslektionen så var hon så glad hela tiden.

Den var också fin för att vi tog oss upp på Ramberget när luften var skön …

… och för att jag hade goa kvalitetsstunder med Ben. Just här äter han dumlekola på en lekplats och jag tror att kolan räckte i en kvart. Det var ett bestyr med den där kolan.

Men framför allt var den fin för att jag började känna mig bättre. Efter att ha roddat halvkrassliga barn medan Nils var jättesjuk och jag lite sjuk under veckan var det så skönt att känna, i lördags, att ”nämen nu är jag ju nästan helt frisk”. Blev till och med sugen på att gå ut och springa.

Och så vaknade jag natten till i dag med så djävulskt ont i halsen. Kunde knappt prata eller svälja i morse och har haft feber under dagen. Detta, må jag berätta, är min absolut sämst tajmade sjukdom hittills. Det slår till och med att bli monsterförkyld nära beräknat förlossningsdatum med Bo.

I morgon ska jag nämligen vara med på heldagsmöten med politikerna som styr i stan (mitt parti + V, MP och S) och vi ska prata om samarbete och massa viktigheter och det vore riktigt tråkigt (och dåligt för framtiden) att missa det. Och sedan, på tisdag morgon, ska jag och Kajsa ha vår allra första föreläsning om normkreativitet.

Jag KAN inte vara sjuk nu. Ni hör ju att det inte går.

Så nu ber jag till någon kraft att ipren och alvedon och en ostörd natts sömn ska fixa det här. Kämpa blodkroppar! (Det är någon slags blodkroppar som gör en frisk, va? Har för mig att det var så i den där animerade ”i kroppen”-filmen man såg på 80-talet.)