fear of missing out

Jag har aldrig lidit direkt av FOMO. Vill oftast bara vara hemma ändå. Men den här veckan. Herregud, vi har varit utan barn sedan i söndags (de är i Värmland hos mormor + morfar) och det har gjort mig som panikslagen. Allt måste hända och allt måste maxas och vara svinmysigt. Det är såklart extremt dåliga förutsättningar och resultatet har blivit därefter.

Närå, det har varit en bra vecka. Jag har lagat mat i väldigt många timmar och bland annat testat att göra ramen på udonnudlar. Jag och Nils har tittat på six feet under nästan varje kväll, eldat i braskaminen och druckit många glas vin och varit på pubquiz en gång och bara traskat runt på stan nästan planlöst en gång. Vi har också testat att sova i samma säng och det gick förvånansvärt bra.

Men känslan av stress är ändå överhängande. Vi måste PASSA PÅ NU. Passa på att göra vaddå? Jamen jag vet inte, men den här chansen kommer kanske inte igen på ett år, så nu GÄLLER DET.

Den känslan mötte min PMS i veckan vilket ledde till att jag bland annat började gråta av en icke-offentlig feedback från senaste air bnb-gästen som påpekade att vårt kök ”kunde ha varit renare”.

Hå hå ja ja.

I alla fall. Jag måste nog ta tag i min ångest igen. Den här veckan spillde det inte bara över på Nils utan även på företaget och framför allt min kompanjon. Kan inte vara lätt att driva företag med mig och mina katastroftankar. Jag glömmer att alla inte är lika vana vid min ångest som Nils är. Jag ska kanske sätta en sådan där påminnelselapp i spegeln, fast i stället för att skriva ”du är fin som du är” låta påminnelsen vara typ ”du måste inte berätta exakt vad du känner hela tiden”.

Ska bara städa varenda millimeter av innanmätet i alla köksskåp först. ”Could have been cleaner”, morr.