Jag försöker formulera något om känslorna som ännu en vecka efteråt domineras av ett djupt självförakt. ”Jaha, här jobbar jag på med min feministiska startup-byrå och pratar om vikten av att kännas vid och riva upp normer för att få ett mer inkluderande och rättvist samhälle.” Till vilken nytta då? Kvinnohatet vinner alltid. De jävlarna som har mycket och vill ha mer vinner alltid. Trump hade starkt stöd i gruppen ”fattiga människor som vill ha sin gruva tillbaka”, ja, men han vann också hos medelinkomsttagare och rika. Och hos vita kvinnor. Fy fan. Jag vet att det redan finns vidriga ledare i världen, men som symbol är det här… Den här öppet rasistiska och kvinnohatande personen med noll politisk erfarenhet som aldrig läst en bok. Som skryter om övergrepp och vars uttalanden till 70, 80 eller 90 procent (beroende på vilken faktagranskare man frågar) är lögner. Som nu som folkvald fortsätter att kalla amerikanska medier för korrupta och inte verkar sluta med sitt nattliga tok-twittrande. Som fått uttrycket ”att trumpa” att bli vedertaget bland tafsande snubbar i skolan (”vaddå, jag bara trumpade lite”) och som fått hatbrotten att löpa bärsärk. Läs Peppes inlägg som sammanfattar det bra.
Fan alltså. Det känns som att han vann, den vita kränkta gubben (som i alla vita kränkta gubbar). Som att alla jävla rasister, kvinnohatare och de som tänker ”mitt mitt mitt och kom inte hit” fick rätt. Och att det kommer att leda till så fruktansvärt mycket skit för de som har det sämst.
Och det går inte att luta sig mot att han ”inte kommer att kunna få igenom så mycket tok, eftersom han bara är en person”, för har ni googlat Mike Pence, Rudy Giuliani och Newt Gingrich? Newt är med rätt mycket i den här videon. Enjoy.
Brad Pitt's armpit 