Nämen man går väl vidare. Gör det som ska göras. I morse gick jag upp 6:15 och blev ändå sen till lämningarna vid åtta. Hur är det ens möjligt? (Och ja, barnen får ha paddan när de äter frukost, för annars blir det för jobbigt.)
Eller, jag vet ju hur det är möjligt. När jag ser andra föräldrar som drar runt med vinterklädda barn på morgonen blir jag gråtfärdig, för jag vet vilken kamp som ligger bakom. ”BRA JOBBAT!” vill jag ropa till alla tappra mammer och papper som tråcklar med vantar och termobyxornas hängslen medan svetten rinner och stressen bultar.
Vi har två tider att förhålla oss till. Bens förskola äter frukost klockan åtta (ja, han äter frukost hemma också, för Bo får frukost och då måste Ben också få) och då vill man inte komma in och störa mitt i maten. Sedan öppnar Bossas klassrum dörren klockan 8:05 och stänger den 8:10. Det är en så himla svår lucka att pricka in vissa dagar. Speciellt när den mindre envåldshärskaren inte vill ha kläder på sig.
I alla fall, dörren till klassrummet går ju att öppna även efter 8:10, men det är väldigt tydligt att man är sen om man kommer då. Vilket vi gjorde i morse.
Hur som så var klockan cirka 8:25 när jag fick trampa iväg med min favoritpodcast i lurarna.
Här är jag halvvägs – på Älvsborgsbron. Stena Lines Tysklandsfärja kommer in vid nio varje dag och ibland är den precis på väg under mig när jag är på bron. Inte i dag, men när det händer får jag svindel.
Precis före nio rullade jag in på kontoret i Majorna. Det känns ungefär som att jag redan jobbat en halv dag. Gud vad mina kollegor Kajsa och Jennifer får en försmak av vilket litet helvete det kan vara att ha förskolebarn en vardagsmorgon i november. Undrar om de blir alldeles avskräckta? Jaja. Nu ska jag jobba. Ha d gott / Glenn. Ps: Kajsas skärm är större än min.
Brad Pitt's armpit 