Kvällsligt utspel

Mitt värsta, som fått mig att ta till flyktbeteende flera gånger, är när en situation är på ett visst sätt, men ingen känns vid det. Jag får spel av ”allt är bra, va?” och ”vissa saker pratar vi inte om” och har lämnat jobb för att jag inte står ut med att den uttalade kulturen inte alls stämmer överens med verkligheten.

Nu håller vi människor på att förbruka klotet så att det är slut på den civilisation vi känner till kanske redan innan våra barn hunnit få egna barn, om de nu vill ha egna barn.

Alltså, vi VET att kommande generationer kommer att fråga oss varför vi inte gjorde något. Och ändå låter vi saker pågå. Vi äter kött, åker på långflyg och låter vår julhandel gynnas av black friday medan folk utrotas i Syrien.

Så det kanske är lika bra att ett totalt jävla klimathaveri är på ingång. Vi har ju ändå blivit så vidriga att vi röstar in rasister på maktpositioner och hatar barn i luciaklänning för att de har på sig luciaklänning.

Åååh, jag orkar inte Åhlénsgate och alla har sagt så mycket smart om det redan och jag har blivit helt tyckar-lam. För alla tycker så mycket.

Man måste inte ha en åsikt om allt. Gud, jag längtar tillbaka till då man inte såg så mycket åsikter.  Bara för att alla har möjlighet att vara sin egen redaktör och för att internet har förkortat köpresan från ”magkänsla” till ”uttryckt åsikt utan att passera eftertänksamhet” så MÅSTE man inte tycka något.

Nu kom Nils in i köket och såg att jag bloggade och frågade om jag hade något smart att säga. Har jag det? Jag vill typ aldrig mer säga något.

Men jag, Kajsa och Jennifer har pratat om det mycket på jobbet i dag och jag vill ju ha en blogg, min blogg, så nu tycker jag saker här ändå.

Vad är det som gör att människor blir så arga av att se ett svart barn i Luciadräkt? Är det the power of många tyckare i samma kommentarsfält som gör att man bara måste tycka något själv och, hoppsan, det ser ut som att man kan välja en av två sidor här och då väljer jag hat-sidan, för den verkar rimlig och normaliserad, så då hoppar jag på tåget och hatar jag med.

Eller är det en total oförmåga att tänka på hur ord landar ”eftersom det bara är på internet”? Är folk fortfarande så ignoranta? Eller tror folk som skriver att det är en attack på svenska traditioner och att ”det var sista gången jag handlade på Åhléns” att det de säger ska skapa en bra debatt? Att det ska förändra något? Att de har en skarp analys?

Jag tror att den som ser bilden och blir så arg att den skriver en vidrig rasistisk kommentar är med om något som den inte själv förstår. Jag tror att den har en bild av hur något, säg Luciafirandet, ska vara och ser en annan bild än den som den föreställt sig och gjort till sanning. Och när den ser en bild som inte överensstämmer med sin bild av hur det ska vara så uppfattar den undermedvetet bilden som skarp kritik mot sin person. Jag tror att synapserna mellan ”oj, vilken konstig bild” till ”va, ska jag inte ens få finnas längre, ÄR DET VAD NI SÄGER?” går så enormt fort att ingen, inte minst rasisten själv, hinner uppfatta vad som händer. Den glömmer att bilden inte på något sätt är ett hot mot rasisten själv. Att hens värld på inget sätt kommer att förändras eller rubbas av att ett barn, eller massor av barn på massor av olika förskolor och skolor, har på sig kläder de tycker om när de firar lucia. Rasisten missar hela eftertänksamheten som, om den hade fått förekomma, hade kunnat sjunka in och utbildat rasisten i att det här är ju inget farligt. Det är bara ett barn, i en klänning.

Nu ska jag fundera på hur jag kan bidra till att sprida ordet om att din makt inte kommer att försvinna för att du känns vid att det finns maktstrukturer. Att din position inte hotas för att andra släpps in och inkluderas.

Vi gör vad vi kan.

Snart på ett föräldrakooperativ en arla morgon nära mig.