Jag avslutade förra året starkt med två riktigt bra julklappsböcker som lästes i rask takt under mellandagarna.
Först ut var Glöm mig av Alex Schulman. Den handlar om Alex relation och försök till försoning med mamma Schulman, som drack och drack och drack. Hur han som liten blev det barnet – av tre syskon – som försökte städa undan mammans flaskor och gömda glas och skydda henne och omgivningen från det som inte fick komma fram. Han förstod inte själv vad det var, eller varför det var så viktigt att dölja det, men han fattade att det var väldigt viktigt att sopa undan alla spår av drickandet. Som vuxen fortsatte han agera medhjälpare till den dagen han då han konfronterade henne och försökte få in henne på behandlingshem och inte ens gentemot den som svarade på behandlingshemmet kunde han säga hela sanningen. ”Hon har druckit varje dag i tio år”, fast det snarare var minst 30.
Vad jag tyckte om boken, helt kort:
Den var gripande och fin och det kändes som att den var skriven i lika rasande tempo i vilket jag läste den. Vissa passager gjorde aj-ont. Som när Frances var ny och mamman kom och hälsade på när övrig släkt redan var i lägenheten och hon var vinglig och tittade inte ens åt Frances och Alex gick sönder.
Läs den här boken:
JA NJA NEJ
Jag läste även den här boken med andan i halsen: Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk.
När Kajsa fick veta att jag läst den sa hon ”NEJ, jag hoppades att den inte skulle nå dig!”. Den handlar nämligen om hur otroligt ”lätt” det är att trilla rakt genom öglorna i alla skyddsnät och bli fattig i Sverige. Särskilt om man, som personen som berättelsen är baserad på, är F-skattare och blir sjuk. Jag är ju F-skattare nu och, ehum, något av en katastroftänkare. Ja, det var därför Kajsa tyckte att jag skulle bespara mig den här upplevelsen.
Men jag är glad att jag läste, för det är en viktig bok. En bok som borde få till stånd systemändringar. Med frenesi och raka exempel direkt från verkligheten beskrivs vilken fruktansvärd byråkrati som breder ut sig för den som är i behov av försörjningsstöd (vilket i boken beskrivs som att få soc-bidrag, eftersom det är så det fortfarande heter i folkmun).
Huvudpersonen är i 50-årsåldern, har egen firma och har aldrig haft en betalningsanmärkning när hon blir sjuk och måste ligga på sjukhus. När hon kommer ut har räkningarna börjat hopa sig och hon är sjukskriven och blir sedan utförsäkrad och måste söka försörjningsstöd. Sedan följer en detaljerad beskrivning av en människa som försöker göra allt rätt men som misstros och misstänkliggörs in absurdum av ett system som bara kan beskrivas som helt kokobäng.
Jag tror att det är omöjligt att läsa den här boken och sedan inte vara för medborgarlön. Det är så sjuka mängder pengar och mantimmar som går åt till att kontrollera och misstänkliggöra fattiga människor, alltså. Herregud.
Samtidigt som man får nyttiga och överraskande (i alla fall för mig) insikter i socialtjänstlagens absurditeter får man en otroligt drabbande beskrivning av hur det är att leva som fattig i Sverige. Personen vars historia berättas äter var tredje dag eller lever på härskna kakor för fem kronor burken. Hon hyvlar margarin och trycker upp i gommen och förargar sig över att hon blir erbjuden avlagda vinterjackor och inte nya strumpor och trosor (det är ju underkläderna som slits ut först). Hon mejlar tiggarbrev till sina vänner och blir utskälld för att hon är pinsam. Hon får panik när hon får en slant direkt in på kontot – och inte kontant – från en kompis, för det ser soc och då dras det på nästa månadsbidrag. Hon skippar att gå på begravning för hon har inga hela svarta strumpbyxor och efter ett tag kan hon inte äta vanlig mat när hon blir bjuden på restaurang, för hennes mage är för ovan. Hon lever hela tiden med hotet om att behöva flytta (till vilken lägenhet, hon skulle aldrig få ett nytt hyreskontrakt!) och till slut vill hon inte leva alls.
Vad jag tyckte om boken, helt kort:
Jag kunde inte lägga den åt sidan.
Läs den här boken:
JA NJA NEJ
BÄST tyckte jag om Färjan av Mats Strandberg. Sicken bok! Den jag uppskattade minst var Millennium av David Lagercrantz.
Nu håller jag på med Caitlin Morans samlade krönikor. 2017 ser jag mest fram emot att läsa Livet & patriarkatet av Peppe, Tio över ett av Ann-Helén Laestadius, Störst av allt av Malin Persson Giolito, Den som stannar, den som går av Elena Ferrante och Available dark av Elizabeth Hand.
Brad Pitt's armpit 
Som fd socialsekreterare kan jag bara hålla med. Det är sjukt vad vi lägger resurser på kontroller. Kontroller som dessutom inte ger något resultat! Det kanske tas upp i boken, men i kommuner där de testat att ta bort det mesta av kontroll- och påtryckningsfunktionerna så har de nästan precis likadana siffror som andra kommuner. Lika många som blir självförsörjande, lika lång tid med försörjningsstöd osv. Vi vet det liksom? Så himla mycket som lever kvar från gamla traditioner av kontroll. Som även de som saknar energi och förmåga måste redovisa månad efter månad efter månad.
GillaGilla
Är så delad till Fattigfällan. Vill läsa den men fasar. Jobbar med folk som är i fattigfällan och har viss insikt men, ja. Tänker också att sån här litteratur (som vanligt) inte når den del av befolkningen som verkligen borde få sig en tankeställare.
GillaGilla