Under lucka sex slår jag in en alldeles vidöppen dörr. Efter kolikhösten -10 trodde jag att jag visste allt om vad trötthet kan göra med människan. Sedan kom stora öronsjoket mellan maj 2013 till december 2015 och slog undan fötterna för mig. Att det fortfarande fanns funktion kvar i mig mot slutet, precis innan vi fick öronoperationen, är förbluffande. Det var ingen skarp funktion, men kroppen gick upp på morgonen och var en något sånär godkänd världsmedborgare. Håhåjaja, hade jag vetat där jag satt i soffan och kände mig rik på livet att det inte skulle sovas mer än någon timme i stöten och att hela tillvaron skulle färgas av en bottenlös oro och kamp mot vården i två och ett halvt år så hade jag inte varit så stursk.
Brad Pitt's armpit 
Jag tänker på detta så himla ofta. Hur sjukt det var att ingen såg och hjälpte er ta reda på vad det var! Någon inom vården, som ska ha kunskap om detta och verktyg för att utreda vidare. När det till och med var ett inte så ovanligt problem som ställde till det. Alltså, förlåt att jag hetsar upp mig över det nu när det äntligen är över, men det går ju inte att låta bli. (PS. Kontorsgrannar jue! iih vad skoj!)
GillaGilla
Vad fin du är. Jag tänker på det ibland, men försöker låta bli. Blir så ledsen. Och kontorsgrannar – hurra!
GillaGilla