Den arga mannen

Här har det varit tyst. Jag körde liksom fast i påskas. Ni vet det här med fakta vs. åsikt och skräddarsydda nyhetsflöden som gör att folks världsbilder blir helt jävla skeva och leder till att rösten läggs på Donald, Jimmie eller Marine… Jobbar man med det rosa partiet och hanterar dess sociala flöden och tillhörande troll med olika nivåer av hot eller strunt så tänker man (jag) en del på hur man kan bemöta dem. De som ropar högt om DET HÄR PROBLEMET DÅ! eller VAD TÄNKER NI GÖRA ÅT DET HÄÄÄR DÅ! så fort man öppnar tangentbordet och pratar om något som rör mänskliga rättigheter.

Det är så tröttsamt att man som feminist alltid måste beröra ALLA orättvisor och inte en i taget. Det är så tröttsamt att man som feminist alltid måste ha tusen bevis och fakta och svar på exakt alla frågor och lösningar på exakt alla problem. Trots att den på andra sidan av argumentationen mest sitter och ”känner saker”.

Och så den oerhörda ilskan som är akut och alltid redo. Som att den ligger och bubblar och fräser under huden och att feministisk politik är som rakblad på bölderna av aggressivitet. Bölder som söker upp feminister och gnuggar sig mot oss för att få släppa ut den. Aggressiviteten.

Men det är en sak att hantera troll på Facebook och en annan, upplever jag, när konflikt uppstår i ens omedelbara närhet. Som i påskas, när en familjemedlem gick från frågvis om min karriär till BLIXTFÖRBANNAD på mindre än en minut. Orsak: jag pratade om hur otroligt det är att få tillbringa arbetsdagarna med att försöka göra världen lite mer rättvis. Att det är magiskt att människor hör av sig till mig och Kajsa för att vi har den värdegrund vi har och vill att vi kommer och pratar eller gör jobb just för att vi arbetar normkritiskt.

MEN DE MUSLIMSKA KVINNORNA DÅ? SKA NI INTE HJÄLPA DEM? Lät det.

Och innan jag ens fått börja rodda i frågeställningen (menade han alla – knappt en miljard till antalet – muslimska kvinnor i världen eller en viss grupp? vilket är det kollektiva förtrycket som drabbar just de som går att applicera på alla i den gruppen (?) och inte på gruppen kvinnor (oavsett religiös tillhörighet)? undrar han på riktigt vad vi – jag och Kajsa? partiet? – tänker göra för den grupp han far efter?) … så hade han jobbat upp en sådan ilska att jag fick anstränga mig för att låta lugn och stadig på rösten. Men han lyssnade ju inte längre utan fortsatte skrikstöta ur sig frågor som VAD GÖR NI ÅT DET DÅ? VAD HAR NI FÖR LÖSNING? VAD ÄR ERT ALTERNATIV DÅ?

Och jag fick aldrig veta vad han undrade om, för han lyssnade inte på mig och lämnade rummet så väldigt väldigt arg.

Den aggressiviteten som ligger så nära till hands och som jag inte förstår, annat än att den – gissar jag – bottnar i en rädsla att förlora ansikte, skrämmer mig. Den skrämmer mig mer än terrorism och risk för vansinnesdåd. Den är så utbredd och normal att jag inte ens tror att de som bär den märker när den pöser ut, hur skrämmande den än är för de som tar emot den. På Facebook eller i någons kök.