I går körde jag Flams och Trams till stora torget i Vara och mötte upp mina föräldrar som körde från Värmland. Vi brukar göra så, mötas längs med vägen, så att vi inte behöver lägga en hel dag på överlämning när det är dags för all inclusive hos mormor och morfar. Fast den här gången var de extra snälla mot mig som bara behövde köra 10 mil enkel väg medan de fick 17.
I ALLA FALL så skrek jag av glädje när jag kom hem i går kväll efter överlämningen, för nu ska jag och Nils vara barnfria i nästan en hel vecka. En vecka utan att behöva hämta, lämna, tjata, natta, stressa osv. Vi kan äta middag hur sent vi vill och vad vi vill. Vi kan ses på stan efter jobbet och göra vad som helst. Vi kan städa huset och njuta av att det kommer att vara fint även dagen efter att vi städat.
Det är nästan lite stressande med alla dessa möjligheter. Men det överskuggas av den enorma frihetskänsla som rasar i kroppen min för tillfället. I dag, till exempel, ska vi dricka öl och gå på Pingisklubben på Pustervik.
Dock att mitt stora barn sa så här i bilen:
”Mamma, när vi ska vara i Värmland utan att du ska vara med så är det som att du lämnar bort oss på barnhem.”
Och när vi skildes åt sa hon:
”Hej då mamma. Vi ses aldrig igen.”
Brad Pitt's armpit 