Jag pratade med Nils och en kompis i går om Bråvalla och Knyckare och nämnde att jag blev våldtagen när jag var ungefär 20. Alltså jag fattade inte då att jag blivit våldtagen, men jag blev överraskande fastspänd med handklovar i en sänggavel och han som gjorde det tryckte in sina fingrar i mig fast jag inte ville. Så det var ju våldtäkt. Vet jag nu. Men alltså det var ju så himla normalt. Att bli tagen PÅ snippan på uteställen hände ju jämt. Så att någon skulle in där … även om jag inte ville. Och förresten var jag ju full och hade följt med honom hem och trots att hela min kropp – inklusive min mun – sa nej så hade jag ju försatt mig. Och vi vet ju hur killar är…
I alla fall så blev Nils förvånad över att det hänt. Och när min vän, under samma sittning, berättade sin våldtäktshistoria – ofrivilligt penetrerad på ett hotellrum på charterresa i 18-årsåldern – blev han liksom ställd. 100 procent av snippbärarna runt bordet hade blivit våldtagna. Ingen av oss hade anmält eller gjort en grej av det eller ens pratat om det som att det var något trauma.
Men även om det inte är ett trauma så sätter det sig. Varje situation med en man är en potentiell fara. Man gör riskbedömningar, hela tiden. ”Okej, nu är jag ensam med hantverkaren/naprapaten/chefen och ingen ser mig och dörren är stängd. Hur bedömer jag den här situationen? Hur ska jag planera min kväll, hur tar jag mig hem, hur bemöter jag olika personer på internet, vem får se mig, var kan jag befinna mig?”
Jag fick en hand innanför trosan på en jobb/bransch-fest en gång. Han som gjorde det dök senare upp på en ny arbetsplats, den här gången som kollega. Han hade glömt mig och tafsade igen. När fyra andra kvinnor på jobbet gett uttryck för att han trakasserat dem sexuellt gick vi samman och anmälde.
HR-chefen på företaget frågade mig om jag kanske övertolkade. Kunde det inte ha varit fråga om en komplimang? Jag slutade sedan. Han är kvar.
Mitt livsutrymme är begränsat på grund av hotet från män och jag har liksom accepterat det. Det är så normaliserat.
Mitt livsutrymme är begränsat på grund av hotet från män och jag har liksom accepterat det. Det är så normaliserat.
Men tänk om det kunde få pågå en musikfestival under tre dygn där man kunde få släppa ner axlarna? Inget hot. Lämna våldtäktskulturen för några dagar. Mysigt det skulle vara.
Brad Pitt's armpit 
Det är verkligen helt jävla sjukt att det är på det här viset. Att så stor del av befolkningen tar sig RÄTT till kroppar och att det är så normaliserat.När jag läser om andras erfarenheter kommer jag ofta på mig själv om att bli tacksam (!) för att jag \”sluppit undan\” så lindrigt. Samtidigt antar jag ju att det ju kan bero på mina strategier. Jag har aldrig följt med någon okänd hem (inte vågat, trots att jag velat), sällan blivit full när jag varit ute, aldrig haft kjol/klänning på mig när jag varit ute, oftast haft på mig \”springvänliga\” skor (om inte, alltid haft med), alltid meddelat mig (ringt/smsat) till föräldrar/pojkvän/kompis. Och det här har alltid varit helt normalt för mig. Så galet.Vill bara påpeka att jag givetvis inte tror att mina strategier är nåt form av \”vaccin\”, tror/tycker inte heller att de som råkar ut för sexuella övergrepp/våldtäkter har sig själv att skylla om de inte gjort som ovan.
GillaGilla
Preach, sister!
GillaGilla