First rule of blog: du inleder inte en bloggpost med att ursäkta varför du inte bloggat. Men jag gör det ändå, för jag vet inte. Jag har inte mått så bra helt enkelt. Den här sommaren har varit extremt tuff. Jag har känt utbrändhetstecken (tror jag) i hjärnan, tappat minnet och varit ledsen. Det har liksom varit motsatsen till att vila sedan jag gick på ”semester”. AirBnB-uthyrningen med all logistik och städning var stressig. Och sista (kanske någonsin?) gästerna vi hade var lite mer … krävande än alla våra tidigare gäster. Bland annat fick vi panikköpa ett nytt kylskåp för att de påstod att vårt inte funkade (det funkar) och så var det en del annat krångel att hantera. Och att leva i en kappsäck innebar att vi fick nyttja våra generösa släktingars uppehällen och det är superlyxigt att vi kan göra det, men det är också utmattande att leva utanför sitt hem (återigen, vet att jag är privilegierad) med människor som kanske inte alltid är helt up to speed med vad det innebär att leva med barn.
Jag är helt slut. Men eftersom jag har världens bästa jobb, arbetsplats och kollega så kommer det att ordna sig. Jag vilar på jobbet.
Allting avslutades i alla fall med att jag först tog ut alldeles för mycket frustration på min mamma när hon och pappa skulle ta barnen förra veckan. Det var planer som ändrades och saker som jag inte tyckte kommunicerades på ett sjyst sätt och så brast det. Men det var ändå ingenting jämfört med nu i helgen, när de kom tillbaka med barnen och stannade över i Göteborg en natt.
Det är ju inget unikt att ha nära familjemedlemmar som ”inte håller med en, politiskt”. Det är väl bara att bita ihop och prata om annat. Men … nu brast alla dammar mellan mig och min far.
Det började med att vi lekte en lek med barnen och han använde uttrycket ”tjejkast”. Jag bad honom att inte använda uttryck där man kopplar ihop kön med egenskap eller attribut när han är med barnen och då barkade det loss. Han började med det vanliga ”jag säger vad jag säger och det betyder ingenting och jag är som jag är”. Jag underbyggde mitt önskemål med att säga att ”tjej” eller ”kvinna” som prefix ofta används i nedvärderande syfte, typ ”du springer som en tjej” och att jag inte vill att mina barn (eller några barn) ska behöva pådyvlas dito.
Då hamnade vi snart här:
”Men det är ju faktiskt så att män är flera hundra gånger bättre än kvinnor på fotboll.” (Äkta citat från min far.)
Och snart var vi i en diskussion som handlade om att egentligen allt jag står för och till och med sa upp mig för att kunna ägna mig åt är ”onödigt” och att jag borde ”tänka på annat”.
Jag kanske inte borde, eller? Men jag gav mig in i det. Igen. Försökte förklara varför jag inte står ut om jag inte bidrar till att jobba mot diskriminering och för jämlikhet och mänskliga rättigheter. Varpå jag fick höra att det inte förekommer diskriminering och att det inte finns någon könsmaktsordning och att allt är upp till individen och bla bla bla. Återigen: det vanliga.
Här är det ju dead end. Det går inte att diskutera med en person om det finns 0 procent chans att han ens öppnar ögonen för att det förekommer orättvisor. ”Det finns ingen rasism i Sverige. Det finns ingen sexism. Ingen diskrimineras i sjukvården eller på arbets- eller bostadsmarknaden.”
Men jag KUNDE INTE svälja det den här gången. Kanske är det sommaren av total stress som gjort att all bets are off, men det gick inte.
Men givetvis kom vi ingenstans, förutom till läget där röster höjdes och min mamma cirkulerade oroligt och bad oss sluta och i stället prata om annat.
Pappa bad mig bland annat att sluta göra en grej av allt och att inte hänga upp mig så mycket på allting.
Jag sa att det är väldigt lätt att säga att man ska sluta hänga upp sig om man själv sitter mitt i normen och aldrig själv utsätts för diskriminering eller trakasserier.
Pappa skyllde all världens orättvisor på individer (”vadå män som hatar kvinnor, titta på Arbogafallet!) och sa att det allra bästa är att göra ingenting, så löser det sig organiskt.
Jag poängterade att det är otroligt historielöst att säga så. Att det är att förringa den kamp som föregick exempelvis kvinnlig rösträtt.
Pappa hävdade att rättvisa är väldigt subjektivt.
Jag hävdade att FNs konventioner om mänskliga rättigheter ändå är rätt osubjektiva.
Pappa viftade bort allt med att jag bara ägnar mig åt identitetspolitik och att allt jag påstår förekommer på en strukturell nivå bara är ”olika känslor jag har”.
FRUSTRATIONEN VAR REAL.
Sedan gick jag och Nils och spelade shuffleboard och så blev det en ny dag och mamma frågade hur shuffleboarden och kvällen varit.
Jag svarade att det var bra och kul, egentligen, men att en grej som hände precis i början ändå la sordin på stämningen.
Det var så att Nils gick och köpte öl själv precis i början och då var jag ensam och hörde hur ett gäng män pratade om att de i kväll skulle ”gå på fan allting, allt som andades och hade puls”. Sedan började de ropa åt mig ”HAR DU PULS, VA, HALLÅ HAR DU PULS ELLER?” och det kändes obehagligt och jag sprang därifrån och sedan låg det liksom kvar som en dålig känsla resten av kvällen.
Jag berättade det här för mamma och pappa när de undrade om kvällen och så passade på att säga till pappa att ”ja, det snuddar ju vid det som vi var inne på i går, att det för mig är en helt normal händelse, som sker hela tiden, och som gör att jag funderar på saker som kvinnohat och utsatthet”.
Medan mamma var chockad över vad som hänt (alltså det var ju en helt normal händelse som jag inte ens hade nämnt om det inte var så att all bets are off nu och att jag ville försöka påverka min far) så sa pappa ingenting. Och när mamma frågade vad han tyckte så var han bara ”VA? Oj, jag hörde visst inte, nej det där missade jag.”
Jag upprepade vad jag sa, men IGEN så gled hans ögon ner i tidningen som han hade framför sig. Det är som att han är immun mot berättelser som inte styrker hans tes om alltings tillvaro. Det är nästan komiskt eller åtminstone intressant. Han. Lyssnar. Inte.
Herregud vad det verkar vara svårt att öppna sig för nya tankar när man sitter så gott i den vita manliga normsoffan. Alltså detta visste jag redan. Men när det är min pappa så blir det så himla mycket feelings inblandat och jag tappar fotfästet. Vad fan ska man göra? Har någon några tips på hur jag borde hantera, för att slippa det grova ångestpåslaget? Jag fattar att det är det jag borde jobba med; hur jag tar det, inte hur vi har det. Men jag vet inte hur.
Brad Pitt's armpit 
Bra att du hade stake nog att stå upp för dina åsikter (men å andra sidan vem vill vara en pussy)? Kram kusse
GillaGilla
Det där är ju typ omöjligt! Den enda lösningen är ju, som du skriver, att hantera det själv, och ge upp alla försök att förändra personen. Men det GÅÅÅÅR ju inte! Jag blir tokig så fort det händer. För mig är det inte fullt så nära som min pappa, och då är det mycket lättare att tänka att personen är en idiot och låta det vara lite. Men även då är det ju så svårt. Inte minst när hjärnan brinner och man bara vill skrika att man ju anpassar sig efter den här skiten hela jävla tiden och att man inte orkar stryka medhårs just nu.Inte så mycket hjälp alls, men gud vad jag förstår hur du känner.
GillaGilla
IGENKÄNNING!Och: en kan ju inte låta bli att stånga sig blodig ÄNDÅ!Pga enda vettiga att göra!YOU ROCK!!
GillaGilla
Vad jag har saknat dig och att få läsa vad du skriver, känner jag nu! Hinner inte skriva så mycket mer, ety jag har en ettåring och en tvååring runt benen men vill ändå säga HEJA DIG som orkar! Jag är så full av beundran inför allt du gör och alla tankar du tänker. Så kloka de är och så hyvens du verkar vara!Kram!
GillaGilla
Jag tror det är typ omöjligt att få någon att ändra sig sådär på stället, det ligger liksom för mycket prestige i att få rätt i en sån diskussion. Däremot hoppas jag att man någonstans sår ett litet frö. Men oj vad jag känner igen mig – inte tagit feminismdiskussionen med min pappa, men däremot den om rasism. Ungefär samma känsla av att prata med en vägg där. Så frustrerande.
GillaGilla
Jag tänker att det är ju som att din pappa förnekar allt som är du. Det du tror och står för, det du ägnar dig åt. Istället för att säga att \”Jag är stolt över dig mitt barn\” säger han i princip att han inte är det. Och det tror jag iaf för mig skulle vara smärtsamt som fan. Jag tänker att det skulle vara Lika smärtsamt om du hade berättat att här är min fru och han hade svarat att för mig har du ingen fru för tjejer kan inte gifta sig. Som många skriver kan du kanske inte ändra honom. Men du kan kräva respekt. Att även om ni har olika åsikter kan han respektera dig. Han borde få höra hur det känns för dig att han inte respekterar dig och är stolt över dig. Det är faktiskt möjligt att säga att även om vi står för olika saker är jag stolt över att du kämpar för det du tror på, att du startat ett eget företag och vågade satsa på din dröm. Det går som förälder att visa att man respekterar sitt barn och är stolt över det även om det gör andra livsval. Det tycker jag att du kan kräva av din pappa, det tycker jag alla kan kräva av en förälder. Jag tror att om du ska nå honom så är det med budskapet om hur ont det gör i dig när din pappa inte tycker att det du ägnar dig är viktigt. Att du får ångest är väl en naturlig reaktion? Att gräla med en av sina närmaste innebär ju en risk att den relationen raseras. Det är en oerhört stor insats och skulle bli en väldigt svår situation. Man får ångest då. Vet inte om den ska dämpas eller om du bar ska gråta som utav i helvete och sparka lite. Hårt.
GillaGilla
Aaaaargh vad jobbigt det låter, förstår fullständigt att det ger ångest + att du lackar ur!Eftersom det gäller en närstående vet jag inte om det här är till nån nytta öht, MEN jag har börjat göra såhär när samtalet börjar glida in på \”manligt och kvinnligt\”, \”feminismen har gått för långt\” etc etc etc i all j-a oändligthet: Person 1: \”Men alla mina söner har BARA velat leka med bilar\”/\”Kvinnor är ju mycket mer komplicerade än män\” whateverJag: \”Innan vi går vidare med den här diskussionen behöver jag bara kolla en sak: Är vi överens om premissen att det finns en könsmaktsordning, och att mannen är norm?\”Person 1: \”Alltså, det där tror jag vi skapar mycket genom att vi pratar så mycket om det hela tiden\”Jag: \”Okej, men då parkerar vi diskussionen här, och så tar vi upp den när du har uppdaterat dig. Jag kan ge dig lite lästips, men jag tänker inte ge mig in i nån diskussion om huruvida solen kretsar kring månen eller vice versa, när ditt antagande är att jorden är platt.\”Person 1: *Tystnar häpet.*Jag: *Slipper bli förbannad.*Person 2: *Byter ämne.*#TrueStoryMEEEEn jag förstår att detta är mer användbart mot exempelvis kollegor.När det gäller din pappa tänker jag mig mer att man skulle kunna likna det vid att han var t ex alkoholist. Dvs nåt han på vissa sätt kan påverka, men i det stora hela inte, och som man har att sörja och förhålla sig till. Visst kan det vara så att du kan förändra honom, men också stor risk att det inte går. Att mer köra acceptans, inte av det han säger, men av att hans åsikter inte kan påverkas. OCH, hitta sina gränser, precis som om han var alkoholist: när du är med mina barn gäller det här. Du behöver inte hålla med, eller tycka om det, men det är det som gäller. Och prata med barnen – morfar är gammal, han kan inte hjälpa att han tänker fel, det var en hel värld som lärde honom det här. Vi vet ju bättre, eller hur?Alltid svårt att hitta rätt ton i kommentar, mitt syfte var att vara stöttande och underlätta och peppa. Om jag inte lyckades hoppas jag du kan översätta!
GillaGilla
Åh gawd jag bryter samman. Och relatez så mycket på detta också. Enda jag kan säga i försvar….(Eller nej, det är inget försvar för det finns ej) men jag har märkt att det är som någon magisk gräns för typ alla vid 63 år. Det är så man slutar lyssna, det är som att man ba;- Jag är trött på stt lyssna, jag säger vad jag vill, när jag vill och väntar inte. Har typ inträffat för alla jag känner som fyllt 63ish…Men. När det gäller uppfostran och dina barn är det du som bestämmer. De fick uppfostra dig som de ville, så ska de acceptera hur ni vill ha det med era barn. (enklare sagt än gjort men logiskt iaf)
GillaGilla
Slå din far hårt i huvudet med: https://www.scb.se/Statistik/_Publikationer/LE0201_2015B16_BR_X10BR1601.pdf och be honom förklara vad han ser. (Relaterar f.ö. till flera av dina känslor kring att ha en delvis \”blind\” och privilegierad pappa att stångas med då och då.)
GillaGilla
Det är kört. Släpp det. Det kommer yngre generationer. Min pappa har neandertalerintelligens/ögon/jämställdhets/rasismtänk. Jag älskar honom ändå. Dänger till honom verbalt ibland. Konstaterar att det är som att hälla vatten på en gås. Försöker att släppa det. Släpper det. Fan. Vi är bara människor. Vi älskar våra familjer. Punkt på det liksom. Det går aldrig att bli profet i sin egen stad. Eller familj gudbevars.
GillaGilla
Men ärligt? \”Stake\” som något bra och \”pussy\” som något dåligt? Som kommentar till det här inlägget?
GillaGilla
Eller kanske är det ett skämt, inser jag nu.
GillaGilla
Jag känner avsändaren och är säker på att det är ett skämt 🙂
GillaGilla
I know, omöjligt (tror jag) när det är en så nära person att bara släppa det 😦 I alla fall när inte ens argumentet \”det gör mig så ledsen när du säger så här\” inte biter.
GillaGilla
YOU rock som skriver till mig här ju. Så snällt.
GillaGilla
Men tack! Jag är full av beundran inför dig som formulerade kompletta meningar i text med flera små barn runt dig. Det klarar inte jag, det ska sägas.
GillaGilla
Det är väldigt, väldigt frustrerande. Så frustrerande att jag \”var tvungen\” att skriva om det här, trots att det kanske är orättvist eftersom det bara blir min röst som hörs.
GillaGilla
Jag tänker likadant som du, att när saklighet och fakta inte biter så måste väl ändå mina känslor räknas. Eftersom han är min pappa. Men det är som att han inte lyssnar när jag säger att jag blir jätteledsen eller att jag uppfattar det som att han är ointresserad av mig och att det gör ont. Det är som att öronen stängs av.
GillaGilla
Väldigt bra tips, tack! Det ska jag använda mig av när det handlar om människor som man inte måste umgås med eller som man inte bryr sig om så mycket som ens nära familj. När det gäller familjen är det, som du säger, väl bara att acceptera. Och försöka påverka beteenden och retorik inför barnen.
GillaGilla
Jag har den! Och har läst högt. Möts ändå av \”mjäää, det där stämmer inte tycker jag\”. Och man bara: Men det är fakta? Det går inte att tycka att det inte stämmer.
GillaGilla
I agree. Och vi landade faktiskt i att han i alla fall ska försöka tänka på språket inför barnen.
GillaGilla
Sant. Tack. Jag älskar också min ändå. Men jag blir så jävla provocerad. Och tänker att herregud vad han skulle kunna ha ett roligare och rikare liv om han öppnade upp för … i alla fall möjligheten till att allt inte är som han alltid trott.
GillaGilla
Jag brukar inte svära men nu alltså, fy fan så provocerande och frustrerande!!! Det riktigt kokar inombords! Har precis börjat en ny utbildning, som jag är så sjukt stolt över och det är så roligt och har gett mig en sån boost till självkänslan (samma självkänsla som min far kapitalt misslyckats med att bygga upp under min uppväxt) men när jag satt och pratade om min utbildning och mitt sommarjobb, som är inom vården med bla psykologer, kuratorer, läkare mfl, var min far TVUNGEN att berärta om en psykolog som han sett på typ Nyhetsmorgon som betedde sig så konstigt och märkligt. Som om han bara MÅSTE klanka ner på det yrket just där och då inför mig. Som för att säga att det jag jobbar med inte är viktigt/bra/intressant/på riktigt/kompetent/professionellt. Då måste han hitta nåt fel där också. Och indirekt blir det som om han inte tycker jag är viktig/bra/kompetent osv. Men varför göra så?! Varför inte uppmuntra lyssna och ta in det som ens eget barn brinner så för?! Ens eget barn… Vad är de rädda för? Att se alla sina egna misstag, tillkortakommanden, fördomar? Det gör mig fruktansvärt ledsen att trångsyntheten och egot går före stödet till sitt eget barn./M
GillaGilla
Så smärtsamt att höra. Åh vad jag hoppas att jag aldrig blir den föräldern.
GillaGilla
Men gud. Jag DÖR! *gråter*
GillaGilla
Heja dig x 1 000! Relaterar till 100%.
GillaGilla
Ta upp något som han har en relation till, fotboll i det här fallet. Dräm sedan till med statistik. Se exempel i denna bloggpost: http://blogg.mama.nu/annikaleone/2017/07/17/att-beho%cc%88va-vara-borta-fra%cc%8an-sina-barn-i-la%cc%88ngre-perioder/
GillaGilla
kunde ha varit jag och min pappa. eller det har faktiskt varit jag och min pappa. så smärtsamt och frustrerande. jag slutar ju inte älska honom, men herregud så ledsen jag blir.
GillaGilla