Fan vad svårt det är. Här sitter jag, natten före Bossas sjuårsdag och sjuårskalas och jag har fixat allt. Eller, jag har fixat:
– inköp av alla presenter
– inslagning och dekorering av presenter
– inköp av dekorationer och fika till kalaset
– förberedelse av lekar (skattjakt, fiskdamm, tatueringsstudio och ballongdjursverkstad)
– kommunikation med min och Nils familj
– städning av huset (helvete, det tog en hel dag)
Nils gjorde:
– utskick av inbjudningar via sms
Men då författade jag texten, delegerade uppgiften, följde upp och påminde om utskick.
Det blir ett bra kalas. Jag är lite orolig över om fidget spinners-erna som ligger i skattjaktslådan kommer att räcka, för tänk om det dyker upp gäster som inte osat (alla har inte svarat)?
MEN det är så jävla tråkigt att jag känner mig som skit. Det går verkligen inte att vinna när man är den som fixar. Jag bad Nils lösa morgonens frukostbricka och nämnde att ”det är väl okej, för jag har gjort det alla andra år” och då fick jag två så snäsiga kommentarer.
”Hur känns det när du säger så där?”
”Det har varit mycket sådant senaste veckan, att du påpekar att du gör allt. Känns det bra?”
Jag VET att jag ska sluta ”göra allt”. Men om man inte planerar ett kalas ett par veckor i förväg blir det inget kalas. Och när det inte kommer några initiativ från motparten känns det osäkert att inte göra det själv. Och så får jag skit för att jag gör allt.
Jag funderar nu på att duka i ordning för i morgon, visa var alla skattjaktslappar ligger och sedan avvika. Hagabadet i Sannagården har ett dag-spa-paket jag kan tänka mig.
Hade det varit så fel?
Obs, har grov pms för tillfället och det spelar väl in. Men vad fan. Ska jag straffas ut med dålig attityd för att jag fixar och städar? Jag älskar inte att fixa och städa.
Brad Pitt's armpit 
Samma mönster har vi också haft (och har till viss del fortfarande) här och för oss blev det svintydligt under förberedelserna för vårt bröllop (för det var det första stora gemensamma projektet) att jag planerade och genomförde cirka allt innan Andreas ens hade kommit på tanken (om han nånsin hade gjort det). Jag kände såklart exakt som du, men efter rätt mycket skrik och tårar och frustration landade jag också i just det som står i rubriken \”fostrade olika\” och insåg att vi behövde en struktur för omfostring utan att jag blev mamma till Andreas och typ bara delegerade grejer som jag redan hade bestämt. Vi började med veckomöten på söndagar där vi gjorde listor på allt vi kunde komma på behövdes göras uppdelat på allt, närmsta månaden och närmsta veckan och sen delade vi upp ansvaret mellan oss och följde upp på nästa veckomöte. Vi gör fortfarande det här, men lite mindre sällan och organiserat för nu tänker Andreas också mer likadant och vi har en (flera) wunderlist där vi skriver ner allt eftersom. Första gångerna var kanske 98% av alla punkter grejer som jag tänkte på och stressades av men det blev mer och mer lika för varje veckomöte och för att jag inte också skulle detaljstyra veckomötena var Andreas ansvarig för att 1) se till att de hände samt 2) skriva själva listorna. Det är 2,5 år sen vi började och nu är det jävligt sällan om ens alls jag känner att jag gör allt för han har ändrat både tänk och handling pga tydliggjord struktur. Ni kanske redan har provat nåt liknande utan resultat och isåfall MEN HERREGUD NILS VÄX UPP OCH TA DIN DEL! men annars rekommenderae jag att testa
GillaGilla
Här kommer ett råd som du inte bett om. Alltså: du reagerar på att du drar lasset. Och den andre reagerar på att den får passivt aggressiva pikar (min tolkning) om detsamma. Leder till: ingen avlastning för dig men dålig stämning. Förslag på lösning: 1) fundera på vad du vill upp nå. Vill du ha cred för lasset du drar, vill du dela på bördan? Osv. Och sedan kommunicera. Det kan handla om att takt och tydligt säga: eftersom jag har lagt ned väldigt mkt tid på kalaset (faktumröst ej rösten och därför ät det synd om mig och du är dum) så skulle jag behövs ledig tid på söndag (exrmpel). Alternativ: prata innan om hur du vill ha det och hör en plan ihop. Obs att alla människor inte planerar kalas i veckor o har aktiviteter på detta sätt. Vi har också gått på kalas en torsdag kl 1730 med varmkorv tårta o fri lek. Med det vill jag säga att det kanske är så att ni har olika bilder o ambitionsnivå m kalas. Och då måste ni kanske jämka. Det är inte rimligt om Nils är mer låt barnen äta lite korv och leka i trädgården att säga att han ska lägga ned så mkt tid som du vill. Då behöver prata o kommunicera m varandra.
GillaGilla
Åh, vad jag känner igen det här. Och ska det bli någon förändring, så måste man ta tag i den också. Jag har ingen lösning, bara medkännande.
GillaGilla
Det här var väldigt intressant måste jag säga, tack för att du delar med dig! Så spännande och hoppfullt med ett så konkret förslag och upplägg! Jag har länge tyckt att det känns tröstlöst att få till en förändring i min relation, pga att vi är väldigt olika (jag organiserad/planerande/ser vad som behöver göras/har behov av kontroll medan min partner är nästan helt tvärtom på alltihop… ��) Men detta ska jag föreslå att vi testar!
GillaGilla
Vad kul att det kan inspirera! Alltså det äe ju jobb från bägges sida och en måste ju ändå vara beredd på det och vilja/fatta varför ändring behövs men det är så jävla värt det. Jag har fått jobba på att släppa kontrollen och inse att det väl inte är så jävla viktigt exakt hur/när/var saker görs bara dom görs inom uppsatt tidsgräns och han har övat på att tänka längre än tre minuter framåt i tiden. Det är fan skitscary som kontrollperson att ba okej då bestämmer du tårta/barnets ytterkläder/semesterplanerna (en kan ju börja lite mer…light hehe) men också jävligt bra att förstå att det ofta blir himla bra även utan ens egna inblandning.
GillaGilla
Vi har haft ett kalas för vår son hittills och det var jag som fixade allt, medan min man stod och målade en tavla… jepp. Ett bra kalas blev det! (Sedan gjorde han mycket under själva kalaset och efteråt, så som att bära ut fika och bära in/städa, plus att hålla koll på födelsedagsbarnet som kröp iväg hela tiden.)
GillaGilla
Jag är nyskild pga av allt ovanstående. har tjatat och diskuterat och lirkat i 15 år pga ojämn fördelning. Förstår inte varför det ska vara så svårt. Männen klarar ju för fasen av att sköta ett arbete. Ibland känns det som om det här med familjeliv inte riktigt är de flesta killars grej. Jag ser bara ett fåtal killar som verkar tycka att det är riktigt kul att vara med sina barn. Min exman skaffade ny tjej direkt och vill bara festa och vara med henne. Barnen först? Skulle inte tro det…sedan säger han efteråt att jag har varit som en mamma åt honom, inte en partner. Även det verkar vara mitt fel. Men väx upp någon gång. Var är alla män?? En vuxen man? Som man kan prata med, älska med och även har jättekul ihop med barnen (för att han vill, lite sådär självklart). Suck. Det finns inget sexigare än en kille som med liv och lust går in för att göra saker med barnen. det är underbart faktiskt! Men var är han?
GillaGilla
Varför ska hon lösa det som inte funkar. Nils rider ju på vågen: skiter hon i att planera ett kalas så blir det kanske inget. Han vet ju det. Han är vuxen= ta ansvar. Ska hon fostra honom? Såklart att många kvinnor drivs av att göra det bästa för sina barn. Varför ska alltid tjejer backa på ambitionsnivån? Förstår inte logiken. Kanske killarna ska steppa upp lite?
GillaGilla
Känner igen det där så mycket! Jag tycker inte heller att det är den enes ansvar att ”uppfostra” den andre. Varför sägs det så ofta att mannen (för oftast är det ju han) ska få komplimanger och uppmuntran så fort han gör ngt som rör hushållet eller barnen? Vem gör likadant mot kvinnan, hon kan ju också vilja uppmuntras efter gjort arbete. Och att ”mannen måste få göra på sitt eget sätt, man ska inte säga åt honom att göra saker på ett annat sätt“. Om den ena faktiskt har mer erfarenhet av ngt så ska väl det ses som positivt att lära sig?! Om mamman har varit hemma med barnet i 6 månader och vet vad som funkar bäst med barnet så beror det ju enbart på att hennes erfarenhet är större. Så varför måste då mannen ”få göra på sitt sätt” annars blir han kränkt? Om den ena är bättre på städning så varför ska standarden sänkas till en sämre nivå än att den andra steppar upp och bättrar sig?! För män har ju annars inte svårt att “ta order” eller lära sig nytt på jobbet, så varför ska de känna sig så kränka hemmavid i liknande situation? Jag är också numera skild och först efter skilsmässan så tycker jag att han tar sitt pappa-ansvar, varannan vecka, sorgligt bara att vi behövde skiljas innan han ändrade sig.
GillaGilla
Jag gjorde det. efter att jag fixat typ allt vid dopet (och pappan ifråga hade synpunkter på… dukningen? Tror jag det var?) La jag ner totalt och bokstavligen satte mig med armarna i kors och lämnade allt åt honom. (Behöver jag nämna att hans mamma och mormor kom rusande till hjälp) OBS! Min dotter var fyra månader så jag behövde aldrig fundera över hur hon skulle reagera. Jag känner sååå med dig här<3 Men det Bossa kommer minnas när hon är 25 är att du stod upp för dig själv och oss alla. Och att pappa… spelade tv-spel. Eller nåt . Så jävla kram. Det är inget enkelt spel det här ❤
GillaGilla
Nej det är klart. Det kanske är bättre att inte tala om vad man vill utan låta den andre gissa och när den misslyckas så ger man pikar. Jag tillhör inte de tjejer som har en högre ambitionsnivå. Hos oss gör mannen mer, så jag förstår nog inte dilemnat. Men min poäng var dels att människor har olika syn på kalas. Ganska många tycker att man kan tagga ner. Jag tycker att det har varit skönt när barnet blivit bjuden på kalas som inte planerats i veckor eftersom att det inbjuder till att jag också kan sänka ambitionsnivån. Andra tycker att det ska vara på Leksand. Vissa tycker att hela klassen ska bjudas. Andra tycker att det räcker m två kompisar. Det är möjligt att det finns ett objektivt rätt här som jag inte ser- ett sätt att ha kalas på som den enda vägen. Absolut kan det vara så och då gör sådana som jag FEL. För jag har för låg ambitionsnivå. Och det kanske beror på att jag är barnslig och ansvarslös och förtjänar att få sura pikar inte bara från min partner i allmänhet utan kanske föräldrar i allmänhet (eller andra mammor enligt dig tydligen. För män HAR lägre ambitionsnivå). Det kan också vara så att jag är en stressad småbarnsförälder som inte orkar med ett krav på att ordna det perfekta kalaset för ett litet barn. Som känner att matematiken i två som arbetar inte går ihop med det. Och att jag tycker att ett störtskönt kalas är mycket mer avslappnat. Och att jag själv tycker att det är mkt trevligare. Men det får ingen veta för ingen frågar vad jag tycker. För utgångsläget är att en viss ambitionsnivå är den rätta (och de är högre hos kvinnor än män o jag är en anomali och barnslig och ansvarslös. Ja det är ett sätt att se på det. Vi tycker väldigt olika.
GillaGilla