Jag lämnade inte huset på kalasdagen och det blev ett fint och roligt (och högljutt) kalas. Trots att jag misslyckades så mycket med en av ansiktsmålningarna att min mamma hittade barnet i fråga ensamt och ledset på övervåningen. Men hallå, hon bad om att bli målad som draken Tandlöse. Vet ni hur svårt det är? (Obs: jag tvättade bort drakmålningen och gjorde henne till en tiger i stället och hon blev jätteglad, slutet gott.)
Tack för alla kommentarer på förra inlägget. Det är på något vis trösterikt att bli bekräftad i känslorna.
Jag vet, som jag skrev, att jag borde ”göra mindre”. Men det är ju (som flera av er påpekade) inte så lätt. Min mamma gav uttryck, lite försiktigt, för att jag inte behöver göra så mycket när det är kalas. Det kommer då från kvinnan som bakade 200 minipajer till min studentmottagning, samtidigt som hon var sjukskriven för utbrändhet. Fråga hur många pajer min pappa bakade.
Kan det vara så att ett liv av fostran till att alltid ta det sociala och det domesticerade ansvaret gör att det inte är så lätt att bara göra mindre? Att det här med att alltid behöva prestera mer i skolan och på arbetsplatsen för att komma i närheten av samma resultat eller lön … påverkar en? Att alltid vara mer påläst för att bli betrodd. Att alltid ha en säck bevisföring med sig för att ens åsikter eller känslor ska bli tagna på samma allvar.
Kan det vara så att jag har blivit och fortfarande blir påverkad av att släktingar som hälsar på frågar var Maria har rivjärnet/bakplåtspappret/durkslaget (inte var Nils har det)? Att jag blir påverkad av att förskolan alltid ringer mig och inte Nils när det är något med barnen, trots att vi skriver hans nummer först?
Att sådana här händelser är ständigt återkommande i mina gamla dagböcker? Kort resumé för den (alla?) som inte kan tyda handstilen. Jag är 16 år och på fest. En kille som jag gissar är tre år äldre än jag är jättefull och har kräkts. Jag är den enda som ska åt hans håll, så då ”är jag ju tvungen” att skjutsa honom på cykeln. Trots att det känns ”inte så kul”. När jag släpper av honom där våra vägar skiljs åt blir han sur, tar tag i mig och börjar dra mig åt hans håll. Jag tar mig loss och cyklar hem. Helt vanlig händelse.
Alla dessa killar som vi tog ansvar för. Det var inget konstigt.
Kan det vara så att man har påverkats pyttelite? Att patriarkatet built this överpresterande bundle of oroliga nerver som måste rädda alla sociala situationer och se till att ligga ett steg före och hela tiden gardera och parera.
Jaja, det är väl bara att kavla upp och försöka ”make better” med nästa generation. Är väl kanske lite kört för oss?
Men det hade varit så himla gott att åtminstone inte få skit för att man gör mer. Jag skulle vilja 1. få lov att klaga över att jag fixar allt till ett barnkalas utan att få skit av min respektive och 2. få en present eller kanske ett pris för att jag gör det. Eller ett mustigt tacktal.
Obs: jag ska dock göra verklighet av Linns tips på förra inlägget. Tack!!! Så himla bra tips.
Brad Pitt's armpit 
Jag fattar verkligen att du skulle vilja ha cred för det du gör och inte skit. Samtidigt som jag undrar vad Nils tycker i allt det här. Ditt förra inlägg var alla typ skitarga på honom för om han fått planera hade det inte blivit något kalas. Men hon som bakar 200 pajer trots att hon är utbränd är det verkligen säkert att enda lösningen är att baka pajarna själv? Alltså min tanke på ditt förra inlägg var att med tanke på hur mkt stress du ger uttryck för kanske ni inte skulle ha ett kalas. Ja, för det finns faktiskt dem som inte ordnar ett kalas ett varje år till sina barn pga tex att de inte orkar. Från mitt perspektiv hade det varit helt rimligt om Nils hade sagt att jag tycker vi taggar ned ett tag. Vi mår inte bra i den här familjen, jag tycker att vi behöver dra i nödbromsen. Han kanske inte tycker så, det vet vi inte eftersom han dels inte skriver bloggen och dels framgår det inte om ni pratar med varandra. Men utifrån framstår det för mig som att ni lever i den värsta familjefällan. Hus, eget företag, göra allt själva och två små barn. Och på det krav som egentligen bara kan vara rimliga om en jobbar deltid och bor o hyresrätt osv. Jag blir liksom så provocerad av din blogg ibland (fast den är min favorit) just för den här perfektionismen- som jag uppfattar. Alltså vi var på ett kalas i söndags som barnen storälskade. De lassade upp glass o grädde o maränger på ett stort fat, hade lite färdiga köpekakor och popcorn, spontana lekar ledda av äldre syskon och en godispåse på hemvägen. Barnen älskade det och flera sa att de hade aldrig varit på ett så roligt kalas. Det var pappan som planerade, skickade ut sms inbjudningar och köpte fika. Mamman hjälpte till. Minimal insats (han sökte sin ambitionsnivå under en kvinnas! ) men maximal utdelning. De fick ju ändå städa efteråt och så klart hade han handlat glassen. Men nog tog en dag, snarare än två veckor. Och nog blev det bra.
GillaGilla
Åh en man som får beröm för minimal insats! Så banbrytande, så nytt och fräscht! Inte…Alltså, denna kommentaren har så många fel att jag fanimig blir ledsen!/Malin
GillaGilla
Maria, Jag är helt med dig i ditt förra inlägg. Det är så igenkännande. Går igenom huvudet och minns även jag alla hembakade pajer, 17 sorters kakor, pynt, servande och miljoner mer. Exmannen? Don’t wanna talk about it men det var lamt och då beskriver jag det väldigt svagt så att säga.Det är väl helt förståeligt att en vill ha credd för det som görs? Du har min fulla förståelse för att du vill dra på spa i en evighet, amen. Du är fantastisk tycker jag. Modig!I övrigt tänker jag så ofta att jag vill kommentera mer när du skriver. Bland annat ett inlägg för väldigt länge sedan tror jag. Något om att du inte hinner höra av dig till vänner och känslan av dåligt samvete osv. Hittar det inte riktigt nu. Hur som, ha INTE det. Allt har väl sin tid? Själv är jag helt bortkopplad från det mesta sen ett par månader. Sociala medier bland annat och jag är hemskt dålig på att just nu höra av mig till vänner, har tom satt mitt privata nummer på paus. (Hjälp, har jag ens några vänner kvar??) Detta pga en riktig kollaps i april (vilket innebar en vecka på sjukhus bla) och nu är faktiskt fokus på att lära känna mig själv. Bli stark och så. Ska till och med snart till http://www.baravara.se/ och jobba ordentligt med all skit som samlats i det inre. Jag f ö r s ö k e r att inte ha dåligt samvete och framförallt, du ska INTE ha det. Ja men se där, vilket rätt så öppet berättande i ditt kommentarsfält. Men du är så bjussig så då kan väl även jag.Stor kram / Guldmazarinen
GillaGilla
Men är det verkligen en könsgrej? Jag tog aldrig ansvar för fulla killar. Däremot tog de ibland hand om mig, och nej, det var aldrig någon som passade på att utnyttjade situationen. Jag känner inte alls igen mig. Good for med.
GillaGilla
Med tanke på din dotter (och son!)tänker jag att du kanske ska och ta och bryta det där beteendet som kvinnorna i din familj håller på med. Barnen kommer lära sig att det aldrig kan bli bra nog och att man ska köra över sig själv även om hela kroppen skriker nej. För det gör ju både mamma och mormor.Det är ett undvikandebeteende du håller på med. Kanske att undvika bli sedd som en dålig kvinna, mamma, människa. För vem gör du detta?
GillaGilla
Håller med Malin.
GillaGilla
Malin: utveckla gärna vad du anser vara fel.
GillaGilla
Jag fattar att du blir provocerad av min blogg. Jag är ju jättestörig. Jag vill inte vara så här, eller må så här, men jag vet faktiskt inte hur jag ska göra. Eller så vet jag det, men jag orkar inte ta tag i det, för det blir ännu en grej som faller på mig. Jag orkar liksom inte styra upp det och att \”bara sluta göra\” går faktiskt inte. Eller jag vet i alla fall inte hur det ska gå till. Damned if I do, damned if I don't. Eller?
GillaGilla
Åh, guldet! Tack för din kommentar. Det där baravara, alltså. Jag blir mycket intresserad.
GillaGilla
Ja, good for you, såklart. Skönt att slippa/ha sluppit.
GillaGilla
Jag vet inte. Måste googla undanvikandebeteende.
GillaGilla
Att läsa inlägg, som det om kalasförberedelserna, gör mig så himla arg på min egna situation! Jag ser ALLT som är fel hemma och blir värsta tjatkärringen som ber min man om att göra allt möjligt hela tiden, sådant som han inte ser borde göras. Han blev skitsur för att jag tjatade och bad om saker och jag blev skitsur för att han inte gör nåt. Sedan är ju inte det hela sanningen alls: Jag tjatar inte hela tiden och han gör faktiskt saker… Idag var det dock bättre stämning hemma och han \”fixade\” mat till mig när jag kom hem = värmde soppa som jag lagat häromdagen och rostade en macka och tog fram smör (som jag fick bre själv), medan jag matade klart den skrikande ettåringen. Senare läste vi kalasförberedelseinlägget här och han höll med dig! Vi diskuterade lite kring någon av kommentarerna, på ett bra sätt. Ännu lite senare såg vi en kortfilm, som råkade belysa SAMMA SAK! 🙂 Så nu var dagens lektion i grundkursen avklarad… Så får vi se vad jag får till middag imorgon (gissar på nada). Här är filmen: http://urskola.se/Produkter/200395-Kortfilmsklubben-spanska-TigerDen feministiska kampen förs framförallt i hemmet för min del, men är SÅ viktig! Jag älskar jämställdhet och hatar när vi fastnar i gamla dumma mönster. Heja oss!
GillaGilla
DET ÄR INTE DU, DET ÄR SYSTEMET!!Vill bara börja med att vara väldigt tydlig med detta. Det var ju knappast så att du vaknade en morgon och ba' \”nämen, tänk om jag skulle ta och ta ett riktigt stort ansvar för folks välbefinnande? Och kombinera karriär, småbarn och allt annat mög?\” Det är ju nåt vi matas med och matas med och matas med. Tyvärr känns det ju som att systemet inte tänkte ändra sig i brådrasket, så trots att problemet ligger på systemnivå får vi just nu kämpa på individ/liten grupp-nivå. För att överleva. För att leva ett drägligt liv.Vi hade en riktig sån här i början av sommaren, där jag inte bara projektledde ett familjeevent, utan också utförde alla förberedelserna (min inställning är annars att jag kan vara OK med att projektleda, så länge nån annan utför). Efteråt, när jag var svinirriterad, försökte jag fundera över hur detta kunde åtgärdas. Det slutade med att jag var fullständigt passiv i semesterpackningen. Aktivt körde – jag tar inga som helst initiativ nu. Det som glöms, det glöms. Och det glömdes en del. Men i just det fallet fick det vara värt det. För det där är ju den där skitsvåra andra delen: när man har olika nivåer, ska det alltid vara så att man sänker sig till den lägre nivån?En tanke som jag hade när jag försökte komma på vad som gick snett, var att jag visserligen projektledde, men utan att använda de skills jag faktiskt har när jag projektleder på jobbet. Skapa en vision. Få acceptans på den. Förankra, se till att vi har samma bild av målet. Delegera, och sen ha tillit till utförandet. Ok, det blir ju lite bakvänt att jag inte bara ska vara projektledare utan även en jävligt bra projektledare, men kan det vara så att jag lägger tid på fel saker? Mer förankring = mindre planering? En gemensam vision. Nackdelen är ju att detta kräver så jävla mycket kommunikation. Vilket kräver så himla mycket energi. Slut på ramble. Kämpa.
GillaGilla
Systemet i all ära men en har väl ansvar för sina egna handlingar? Systemet styr inga muskler vad jag vet. Och är man medveten så kan man styra om
GillaGilla
Tycker inte det är en familjefälla, det är en kvinnofälla. Tycker också det vore rimligt om Nils sa att ni ska tagga ner ett tag. Eller ännu hellre att Maria ska sätta sig ner och ta det lugnt så styr han med alla måsten ett tag. Vad är det som ska krävas innan han slutar bete sig som det tredje barnet i familjen?!?!
GillaGilla
Alltså helt utan att ha en aning om Nils roll eller tankar kring allting tänker jag att det ju finns en individuell del i alla förhållanden där ens personlighet/uppfostran/samhällspress påverkar en massa grejer den andra såklart är delaktig i att påverka/underlätta men som samtidigt faktiskt är ens eget ansvar i slutändan. Jag har ingen aning om Nils agerande eller tankar eller erfarenheter och lämnar därför hans del helt. Vad som är rimliga förväntningar osv i just ert förhållande känner jag heller inte alls till och kan eller vill vare sig skamma eller stötta Nils. Din sida och dina upplevelser beskriver du ju (delvis?) här och en sak jag har tänkt på är hur du tänker kring press just nu vs att hålla i längden? Jag var en hårsmån från att krascha när jag jobbade på mitt förra jobb pga totalt utmattande samtidigt som mamma fick cancer och jag ville vara en bra dotter och stötta henne och en bra kompis till mina kompisar och nånstans däri också hantera mina känslor och rädslor och jamen allt det som var mitt. Jag var tvungen att \”bara sluta\” som du skriver här i en kommentar ovan för jag insåg att jag ändå ville leva och fungera länge mer än att uppfylla alla förväntningar i nuet. Och det är skitsvårt och det var kanske enklare för mig som hade döden (mammas) som nån form av deadline som tvingade mig skita i grejer men alltså när jag ser tillbaka på mig och mitt beteende innan och nu? Helt sinnessjukt stor skillnad. Att se till att jag mår bra är ju nån form av grundstolpe i att kunna vara där för andra och att smeta sig själv tunn som plast pga andras förväntningar (eller ens egna tro att andra förväntar sig) är i mina ögon så himla kontraproduktivt i längden. Vad är det värsta som händer om du skiter i nåt av dina tusen åtaganden? Faller allt ihop då? Om du hoppar av som kassör för ert kooperativ, går det i konkurs? Hur funkade saker innan du tog på dig ansvaret? Inte alls eller kanske helt okej? Jag tänker att det är en intressant tankeövning att liksom inventera allt en gör och sen ifrågasätta om det verkligen är nödvändigt och sen försöka sluta med det som hamnar längst ner på priolistan, en sak i taget. Eller ge det till nån annan. Att du mår bra är ju ändå en förutsättning för att ni som familj ska må bra tänker jag.
GillaGilla
Jag tror det handlar om att vi vill skapa barndomsmagi, lite på samma sätt som människor i alla religioners tempel eftersträvar en viss stämning. Sen kan vi diskutera om det är nåt vi känner att det är värt att kämpa för eller om vi vill överlämna det åt slumpen. Det kan bli helt okej utan avancerad planering men det kan också bli jättetråkigt. Min pappa dekorerade knappt till jul och födelsedag och födelsedagstårtan var en färdig botten med persikor och vispgrädde på (har jag aldrig ätit igen). Min mamma däremot var jättestressad men den där speciella känslan var ändå där. Samtidigt satsade min pappa sin energi på att starta sitt företag medan det inte har gått bra för min mamma ekonomiskt. Men hon är fortfarande suverän på att skapa stämning …
GillaGilla