Den senaste tiden har mina katastroftankar varit svåra att hantera. Jag vet att de triggas och växer av varandra och jag vet att de inte är rimliga (alla gånger), men de är där och det ställer till det för min egen hälsa och min omgivnings (främst Kajsas och Nils) mående.
Jag hoppas att det blir bättre efter morgondagens stora händelse som har att göra med källan till grund-oron: Ben. Jag har väl ältat alla remisser som är ute och handläggs? En testikel som försvunnit, tal som inte kommit igång ”som det ska”, en vikt som passar bättre på en 1,5-åring än en 4,5-åring, ett ögonmyom som ska tas bort vad det lider och så morgondagens operation. I morgon ska han få ta bort det mesta av mandlarna och förmodligen en polyp bakom näsan.
Jag vet att det är en rutinoperation, men han ska sövas och jag är så fruktansvärt orolig över ”värsta möjliga”. Och då spiller det över på allt annat jag möjligen skulle kunna oroa mig över och snart har jag levt mig in total eclipse of everything.
Burr och hurv. Eftersom jag inte pallar se Ben sövas så följer Nils med till sjukhuset i morgon. De ska vara där 7:30 och operationen ska ske ”någon gång under dagen”. Hoppas att de inte behöver vänta så länge. Hoppas att jag får ett samtal redan på förmiddagen om att allt har gått bra och att Ben är glad och inte verkar ha så ont och att hans blod koagulerar och att såren läker snabbt. Har hört flera (bland annat från Alex Schulman när en av hans barn gjorde samma ingrepp) föräldrar som mötts av Stockholms blodbad i barnens säng för att såren går upp. Fy fan. Jag kommer att natt-vaka den här veckan.
Nu ska jag försöka tänka på allt bra som operationen kanske (hoppas hoppas) kommer att medföra. Att Ben börjar äta, sova utan andningsuppehåll, prata mer och att han får det lättare vid nästa förkylning. Åh mitt hjärta.
Brad Pitt's armpit 
Tänker på er! ❤❤❤
GillaGilla
Håller tummarna!!Min son gjorde den operationen för ett par år sedan och det gick hur bra som helst. Inget blodbad, varken på sjukhuset eller hemma. Han var lite tufsig på vägen hem och ville bara ha glass till lunch. Men framåt kvällen åt han femton plättar och var som vanligt. Han fick en annan röst, pratade mer rent och började sova helt tyst. Så tyst att jag i början alltid fick för mig att han dött för det var så ovanligt tyst.Men aj, den där morgonen när han satt där så liten och rädd och ensam i baksätet när han och min man skulle till sjukhuset, då gick hjärtat sönder lite. :-(Jag tror det kommer att gå bra och att det är bästa grejen ni för för honom!
GillaGilla
Tänker på dig/er idag! Det kommer säkert att gå jättebra! Kram
GillaGilla
Tänker på er idag!! ❤️ Det kommer gå jättebra!
GillaGilla
Ibland brukar jag nervöst säga om min son \”Men tänk om han inte är glad och lycklig varenda dag för resten av sitt liv? Det vore inte okej.\” Folk tror att det är ett skämt för att det är så orimligt. Det är inte ett skämt, det är så jag känner. Det är så svårt att vara förälder ibland. Håller tummarna för att det här är första steget mot allmän förbättring!
GillaGilla
Heja Ben och heja dig!
GillaGilla
Nu måste det ju vara över, hoppas att allt gick bra, att han är bra smärtstillad och käkar mycket glass nu! Fy fan vilken pärs det där. Min lilla Meja gjorde den operationen för ett år sedan. Maj gadd… Hon fick en spasm i halsen när narkosen skulle hävas (tydligen inte ovanligt under sådana här operationer, vet jag NU, EFTER när jag har kunnat läsa på…) som gör att man inte får luft och måste intuberas igen. Fy fan vilken jävla dag alltså… Tänker på er och hoppas att han är hemma nu! Kram Malin
GillaGilla
Åh! Jag känner verkligen med dig! Vi står inför en operation i december. Vi måste tyvärr åka till Uppsala (från Umeå) eftersom ingreppet var för komplicerat att utföra här. Vår son (som ska opereras, och är ett år) lider inte av det han ska opereras för, men det måste göras för att det ska funka för honom i framtiden med olika saker… Iaf. Det känns jobbigt att han ska sövas, men vi får ta oss igenom det.
GillaGilla
Precis så känner jag med. \”Tänk om de inte får det absolut bästa alltid!\”. Och så skräcken som följer av att man vet att de inte kommer få det, och att man inte kan göra ett skit åt det… Hjälp!
GillaGilla
Men! Min kommentar här verkar ha fallit bort. Jaja. Skrev i alla fall några hejarop på vägen. Och fint att det är över nu, måste vara en lättnad! Kram
GillaGilla