När jag var 29 var jag på kundfest tillsammans med min dåvarande chef. Det var julfest till havs, ombord på en färja, och kunden hade bjudit in flera hundra personer.
Tidigt på kvällen, i baren, tappade en man kontrollen över sina händer så att de hamnade på min rumpa. Ju senare det blev, desto fler händer tappade uppfattning om hyfs och lag. Var det för att vi var ute på internationellt vatten? Under festen vände sig också en äldre herre till mitt sällskap för tillfället – och frågade hur mycket han betalat för mig.
Men det var inte det jag skulle säga. Jag vill berätta om individen jag fick till bordet den kvällen. Han var också leverantör till kunden som ordnade festen och han jobbade på en byrå i samma trappuppgång som jag. Våningen under bara.
Jag vet inte när jag kände att det blev obehagligt. Kanske när han började ställa frågor om vilket slags sex jag gillade. Eller när han ställde sig upp och masserade mina axlar. Definitivt när han böjde sig ner och viskade att han kunde massera mig längre, senare under kvällen.
Det här gjorde han vid matbordet, inför min kund och alla andra reklambyråleverantörer.
Uppfostrad att ta ansvar för sociala situationer sa jag inte ifrån. Jag satt där helt stel. Ställde inte till en scen.
När det blev vårt bords tur att gå till buffén gick han bakom mig. Till dess att vi inte gick längre, utan stod stilla i kön. Då lyfte han upp mig och förde in handen under min kjol, mellan mina ben, och placerade den på min snippa.
Jag gick, han följde efter. Och följde efter. Och följde efter.
Vid det här laget hade min kund noterat vad som pågick. Vi var på en färja och kunde inte ta oss därifrån, så vi låste in oss på en toalett.
Jag tyckte att det var jobbigt att gå till jobbet efteråt, för jag var rädd att springa in i honom i trappuppgången. Men det hände faktiskt aldrig och jag såg honom inte mer. Började på nytt jobb kort därefter.
…
Ungefär fem år senare kommer jag tillbaka från föräldraledigheten med Ben och upptäcker att flera nya börjat på den byrå jag numera jobbar på. Jag känner igen en av dem, men kan inte placera honom.
Han är intresserad av att lära känna mig, säger han, och frågorna blir snabbt personliga. Kanske även privata? Han har en senior projektledarroll.
När jag ska hämta kaffe i köket frågar han mig ”hur jag egentligen kommer i den där klänningen”. Jag svarar att jag bara drar den över huvudet, men han verkar inte tro mig för han börjar leta efter dragkedjan med sina händer. Upp och ner längs med ryggen. ”Hm, är det där vad som menas med ”the small of my back” som jag läste i någon bok nyss”, minns jag att jag tänker.
På sommarfesten det året har han en stirrig blick. Han vill närma sig mig och det känns obehagligt. Jag ser till att inte hamna ensam med honom.
Dagen efter slår det mig. Det är ju han! Han som för snart fem år sedan gjorde det där, på den där julfesten. Jag hade förträngt, eller något, hur han såg ut. Men det är han. Det måste vara.
”Hej! Hoppas att ni hade skoj i går? Jag undrar en sak. Den där nya xx xx som börjat på xx … känner ni honom? Hur är han?”
Jag skickar ett meddelande i whatsapp-gruppen jag har med mina närmsta kollegor. Jag säger inget om varför jag frågar.
Alla har olika, mer eller mindre, obehagliga upplevelser av personen. En av mina vänner har det färskt i minne då hon kvällen före fått en närgången kärleksförklaring av honom.
Jag berättar min historia i gruppen. Vi blir på vår vakt. Vi håller utkik på kontoret. Ser hur han masserar yngre kollegor vid deras datorer. Vi pratar med fler kvinnor. Fler kommer fram. En är särskilt utsatt.
Vi är fyra som tillsammans kontaktar vår HR-chef för att anmäla. Vi får till ett möte och berättar våra historier och säger att någonting måste ske, för annars kommer fler att drabbas.
Vår HR-chef och chefen till xx lyssnar. Vår HR-chef säger:
”Men, Maria, vissa kanske skulle tolka det som en komplimang.”
Vidare säger hon:
”Nej nu tycker jag att ni får stötta xx. Det här blir faktiskt väldigt jobbigt för honom. Jag tycker att ni ska kontakta honom och boka möte en och en och berätta för honom hur ni känner.”
Vi förklarar att vi absolut inte vill vara ensamma i ett rum med honom och att vi tycker att vi ”gjort vårt” i och med anmälan.
Ingenting händer.
…
Jag går in i projekt där han är ansvarig. Jag åker tåg till Malmö och tillbaka med honom, plats med bord.
Det är jobbfest. En nyanställd person vänder sig till min kompis med skräckslagen blick. Ber henne om hjälp att komma undan xx som gör sexuella närmanden.
…
Senare – kan det ha gått ett halvår eller ett år? – blir vi som anmält inkallade i ett rum med HR-chefen och chefen till xx. De har något att berätta. De säger att ”poletten inte riktigt trillade ner sist, men nu har den det”.
Nu har xx antastat dem: HR-chefen och xx egen chef. Det var på en konferens, han var full.
Xx sätts på alkoholförbud i jobbsammanhang och måste gå ett antal gånger i terapi. Återigen blir vi uppmanade att ”hjälpa honom genom det här”. Ingen ser till att vi slipper jobba i projekt med honom. Ingen frågar vad vi behöver.
…
I dag har alla som var inblandade i vår anmälan av xx sagt upp sig och gått vidare till andra arbetsplatser. Även xx chef har lämnat.
Xx är fortfarande kvar och enligt uppgift så dricker han ibland på jobbfester igen. Som om ingenting hänt.
HR-chefen är fortfarande kvar. Som om ingenting hänt.
Inlägg under hashtaggen #IWorkedThere som startats av min kompis Sara:#IWorkedThere – är för alla er som har blivit sexuellt trakasserade på sin arbetsplats, berättat om detta för sina chefer/HR, men där företaget sedan gjorda nada. Alltså inget. Inget alls.
Brad Pitt's armpit 
Men herregud!! Blir helt helt galen av att läsa detta.
GillaGilla
Plus en. Helt galen. Och det där med att vi tar så mycket ansvar för sociala situationer?
GillaGilla
Blääääääääää
GillaGilla
Åhhh!! \”Vissa skulle nog ta det som en komplimang\”.Herregud! Jag exploderar snart.
GillaGilla
Men fy fan! Kudos till er som ändå anmälde. Och bajskorv i brevlådan till HR-chefen. You had one job, liksom.
GillaGilla