Ben Ben Ben

I dag fick jakten på den försvunna testikeln (en barnläkare gjorde oss uppmärksamma för ett tag sedan att det verkade saknas en) sin upplösning när en läkare på Östra undersökte Ben och hittade två kulor. Lite mindre och mjukare än ”normalt”, men två. Puh, en sak mindre att oroa sig för. Inte som att världen skulle må sämre av färre testiklar, men att en testikel vandrar iväg kan innebära risk för olika sjukdomar och åkommor.

När Ben klädde på sig kommenterade läkaren valet av trosor, klänning och strumpbyxor och sa att det inte har något att göra med eventuell testikelförlust. Jag tolkade det som att han trodde att vi misstänkte att trosorna skavde så mycket att det kunde påverka bollarna, men när jag började prata om att vi försöker välja trosor med utrymme för pungen så styrde läkaren in samtalet på hormoner och könsidentitet och storlek på kulor och att det inte behöver hänga ihop. Att testiklarna hos en tvååring är lika stora som hos en nioåring och att det först är i puberteten de börjar växa och hormoner börjar påverka ens identitet.

Jag har verkligen aldrig kopplat ihop Bens eventuella avsaknad av testikel med det faktum att Ben väljer typiskt tjejkodade kläder och säger att hon är en flicka, så jag visste inte vad jag skulle säga riktigt. Sa bara att jag känner till att hormonerna ger en skjuts åt det ena eller andra (eller tredje?) hållet i puberteten och att jag är vän med en person som jobbar som psykolog på en transmottagning. Då undrade läkaren vad min vän gett mig för råd angående Ben och jag blev återigen lite ställd. Jag har inte fått några råd och inte heller direkt bett om några, men jag ljög och sa till läkaren att jag bara fått rådet att helt enkelt låta Ben fortsätta välja sina attribut. (Som om vi behövde få råd om det.)

Nu låter det som att jag försöker framställa mig som världens mest öppensinnade och härligt politiskt korrekta människa, men jag fattar inte varför vi ska problematisera Ben. Obs jag vet att självmordsstatistiken är extremt mycket högre hos transpersoner och jag är inte blind för den diskriminering och det förtryck som pågår. Jag inser att Ben kan komma att möta en massa mobbing och utsatthet i skolan eller var som helst egentligen. Men jag tänker inte berätta för Ben att det Ben är, är eljest. Jag vill hellre att Ben så länge som möjligt ska få fortsätta söka och leva ut sin identitet och förstå att hon är värdefull och bra precis som hon är. Jag vill att vi som är Bens närmaste bara ska bygga en riktigt grundmurad självkänsla och en absolut vetskap av att hon är älskad, så att hon är så rustad som möjligt när dagen kommer då … rustningen behövs.

Åh. Lille Ben.

Förra veckan skickade jag för övrigt ett mejl till alla föräldrar på föräldrakooperativet och berättade om Bens pronomen och gav tips på vad de kunde svara om deras barn frågade hemma (det var barn som hade undrat, så jag fick frågan, från en förälder, om jag kanske kunde informera så att alla visste hur läget var. Obs att frågan ställdes på ett jättebra sätt. Jag känner att jag borde ha mejlat tidigare, för det är ju toppen att folk som rör sig på förskolan vet hur Ben föredrar att bli tilltalad till exempel). I alla fall så fick jag så himla fina svar på mejlet. Massor av föräldrar som tackade och sa att det är ju så självklart allting och att flera barn hemma redan hade rättat dem när de pratade om Ben. Anekdotisk bevisföring, men det känns som ett tecken på att det blir bättre.