Kvinna på gränsen till (men med någon form av plan)

I dag är jag hemma med Ben som fick feber efter sin vaccinspruta (se röd arm).

Jag läser alla kommentarer och tar till mig och blir väldigt glad (och lite förvånad) över mängden. Ni är så snälla som bryr sig om att skriva. Samtidigt undrar jag vad jag ville när jag skrev om hur det är. Jag tror att jag egentligen ville skriva om hur det varit. Att jag medvetet väntade till dess att det värsta var över så att jag kunde skriva om hur det varit och inte hur det är.

För om jag skrivit om hur det var när det pågick som värst, tidigare i vår, (alltså när belastningen var som högst arbets- och uppdragsmässigt) så hade jag verkligen behövt sluta med något, för jag hade inte kunnat säga ”jag gör detta och detta och detta och nu mår jag dåligt” till bloggen/er och liksom tro att jag skulle komma undan med det. Jag fattade att det var för mycket, när det pågick, men jag ville samtidigt bara få det gjort och skicka de där fakturorna och sedan kunna prata om hur stressigt det var – i efterhand. Tror jag?

Nu är det inte lika mycket belastning framöver och efter ett bryt på jobbet i går tog Kajsa bort stora grejer i vår kalender. Till exempel skulle vi ha undervisat på en reklamskola nästa vecka och Kajsa ringde och ställde in med mindre än en veckas varsel och vet ni vad, ingen dog. Hon som är programansvarig förstod (har själv varit ”där”) och skolan löser det på ett annat sätt och vi är välkomna en annan gång.

Jag hade aldrig ens kommit på tanken att det GÅR att ställa in ett uppdrag med en veckas varsel, men det går ju. Av bara farten ställde jag in ett scenframträdande och en kvällsaktivitet. Och sa nej till jobb.

Nu kan jag koncentrera mig på tre-fyra större saker fram till dess att vi, faktiskt, stänger ner i sommar. Vi har kommit till en nivå med firman där vi kan ta ledigt på sommaren, utan att jag behöver hyra ut vårt hus mer än en vecka (vi hyr bara ut under Gothia cup-veckan). Det är ett enormt lyft jämfört med hur det var för ett år sedan.

Jag kommer aldrig mer att försätta mig i den sits jag suttit i under våren. Men jag kan inte inte ta bort mer nu, för nu är det redan borta. Dock har jag de här besvären som inte går över och som jag förstår är en rest av hur våren varit. Sömnproblem, ångest, lättirritation och så den jävla surriga varma känslan i huvudet och jobbiga ryckningar i ögon och ben.

Jag hoppas att många saker löser sig om jag bara får sova och jag förstår att jag ska vara skitförsiktig med Imovane (har inga planer på att ta det regelbundet, bara stötvis när det är som värst).

Gud, jag hör hur jag låter. Klart jag KAN ta bort mer, men det skulle innebära att sluta med företaget och politiken och efter mina barn är Hellbjörn Schedwin mitt livsverk. Vi har precis kommit till nivån där vi kan vara lediga under sommaren och snart släpps det Fuck off-kit som vi utvecklat för Skäringer och Mannheimer och vi jobbar med Tjejjouren väst som gör ett superviktigt jobb och vi föreläser om normkritik för allt från barn till reklambranschmäniskor och i sommar ska jag prata i P1 igen och jag tror faktiskt att vi gör skillnad. Att ta bort det skulle (gissar jag) ge mig ännu mer ångest, fast av ett annat slag.