Dagen efter kvällen före

Nämen det gick ju bra. Precis hemkommen efter första riktiga hösttermindagen. Den inleddes med en kissiga-sängkläder-tvätt (har inlett projekt: sluta med nattblöja) och avslutades med jour + städ på förskolan följt av återvinningsrunda, pantning och coophandling. Precis hemkommen tänker jag dra igång med städ av hemmet, pga besök av svärföräldrar i morgon, men samtidigt vet jag inte om jag orkar någonting mer.

Är det här det minsta intressant? Det kanske har märkts, men jag har liksom lite svårt att skriva saker här. Barnen är större och väldigt mycket sina egna individer och Bo kan läsa och jag har svårt att avgöra vad som är för utelämnande när det gäller dem, så där blir jag lite låst. Och när det gäller sådant jag jobbar med (typ det enda jag gör som inte skulle bli #barnrelateratcontent är att jobba) så är jag antingen helt slutpratad efter en arbetsdag av gafflande eller alldeles för rädd för att uttrycka mig fel. Tänker så jävla mycket på språk och hur det påverkar och det är ju bra. Men jag blir också helt låst i allt där jag inte har tolkningsföreträde. I alla fall i text. Det är så finit.

Jag letade för övrigt efter en bild för ett tag sedan och trillade över gamla inlägg och drabbades av enorm skam. Jag bloggade liksom om min vikt vecka för vecka ett tag? Ja jävlar.

Men det här med att orka. Ska det vara så här? Vi arbetar för att konsumera och det som ska konsumeras måste produceras och produktionen leder till 1. extrema orättvisor runt om i världen och 2. att klotet inte pallar och snart är det slut på mänskligheten. Det gjorde vi bra, människor. Det tog oss bara ett par hundra år, från industriella revolutionen och framåt. Heja oss.

Äsch det är väl inget unikt att tänka så här, precis efter att sommarlovet är slut. Men lite hopplöst känns det allt.

Men vi kan ju försöka rösta på något bra? På något annat än ett parti vars ledare tycker att det är populism att göra politik av vädret?

HERREGUD DET ÄR SÅ DUMT.

Jag och Kajsa hamnade i samspråk med några SD-personer i lördags. En av dem ville aktivera sig i SD, nu när han pensionerat sig och hade tid. Fast han visste inte om han skulle orka med det. Han kanske skulle starta en tankesmedja i stället.

Hans största anledning till att rösta på SD var att, citat: ”stoppa kalifatet”. När vi frågade på vilket sätt han var rädd för kalifatet och hur det påverkade honom i vardagen hade han inget svar. När vi frågade hur han ställde sig till andra delar av partiprogrammet som det om att återinföra sambeskattning, att drastiskt minska det statliga stödet till landsbygden, att skära ner på välfärden och begränsa aborträtten så … sa han att man ändå inte ska rösta på partiprogram, för ”vi vet ju inte hur det blir när de väl sitter på makten, det får vi ju se då, vi får ge dem en chans”.

Han kändes vid sedan, att han inte ville se de där åtgärderna in action och att han inte ville att hans dotters (för övrigt aktiv i Fi) rättigheter skulle inskränkas.

Men man ska ändå inte stirra sig blind på partiprogrammet och så var det med det.

TOUGH CROWD.

Nä men han är ju såklart helt omöjlig att omvända. Ej i målgrupp, så att säga. Men ändå. Spännande att höra hur de ”tänker”.