Hashtag livet

I morse gick jag upp när klockan fortfarande stod på 5 någonting. Inte för att ett spädbarn väckte mig, som man kan tro, utan för att hänga en tvätt jag körde i går kväll för att säkerställa att det finns rena och torra kläder till helgen då vi ska till Kolmården.

”Men hade inte Nils tagit över tvättansvaret?” kanske uppmärksamma läsare undrar nu. Och jo, det gjorde han, men under sommaren löstes rutinerna liksom upp och jag inser att vi nu befinner oss i en kritisk punkt: återgången till vardagen.

Det hade varit så OERHÖRT lätt att glida tillbaka in i gamla vanor. Och med gamla vanor menar jag att mamman i familjen Hellbjörn tar ansvar för tvätt (vilket medför även koll på vad barnen har för kläder och storlekar), mat (planering, inköp, handling), städ av alla ytor utom köket och umgänge med släkt och vänner.

Det är så lätt att den som tar mest socialt och domesticerat ansvar innan barnen kommer tar i princip ALLT ansvar efter att barnen kommit. För att det är lättare än att försöka styra upp och projektleda en slags familjär omfördelningspolitik. För att det är segt att tjata. För att det är lätt att ”bara göra det”.

Och eftersom vi lever i ett patriarkat så är det hondjuret i en heterosexuell relation som är den som tar mest ansvar.

Paus för en brasklapp.

Och jag säger inte att det är Nils fel att det blir så här. Det handlar om vad vi fått lära oss. Hur vi blivit programmerade och vad vi har för förväntningar på oss baserat på vilket könsorgan vi föddes med. Dessa JÄVLA FÖRVÄNTNINGAR. Hatar dem.

 

Jag pratade, typ, om det i Tankar för dagen i lördags (länk). Så uppriktigt helvetes less på förväntningar.

Hur som helst. Oavsett vems fel det är att det blir så här (host, patriarkatet och kapitalismen) så måste vi fixa så att det inte gör mig sjuk igen. Som i våras. För då blir det ju ingen leverans från mig alls, varken som mamma eller normkritisk företagare.

Så. I kväll ska jag föreslå ett konstruktivt samtal med Nils. Ett samtal som förhoppningsvis mynnar ut i nya rutiner för hösten. Det blir väl vår trettionde konversation i ordningen, på temat, och det är alltid initierat av mig. Men det måste göras. Om någon av er känner igen sig eller rent av har tips får ni hemskt HEMSKT gärna dela med er. Löser vi den här gamle pucken så blir det ringar på vattnet, det kan jag säga.

Obs: menar inget illa med detta, men snälla tipsa inte om att köpa städhjälp.

14 reaktioner till “Hashtag livet

  1. Hej, har tyvärr inget bra tips. Senast igår slutade min \”påminnelse\” om städning i en sambo sur som ett barn hela kvällen…Måste oxå ta det där samtalet inom kort.

    Gilla

  2. Jag må ha hög toleransnivå när det gäller smuts osv och kanske lever i nåt slags undantag men jag varken påminner eller gör själv. Min erfarenhet är att då gör nån annan dvs min man det som behövs. Det kanske låter fånigt men jag hade varit ok med att åka i fläckiga kläder alt gräva i garderoben och hitta halvbra alternativ – det hellre än att ta för mkt ansvar. Och jag mår aldrig dåligt av ett köksgolv som knastrar – jag avskyr ljudet av dammsugaren mer. Detta medan min man förra veckan dammsög kvällen innan vår städhjälp ( och nej det är absolut inget förslag – är helt säker på att det inte ökar jämställdheten det minsta) skulle komma pga han skämdes. Jag personligen tror mkt på att just tagga ner, sänka ribban och låta bli att göra. Det löser sig ändå på ett eller annat sätt även om det inte blir på det sätt jag själv nödvändigtvis föredragit eller tycker är ok. Ang kalas i ditt toppenbra tankar för dagen. Om jag skulle få en inbjudan t enbart mig ( obs är van vid att allt sånt och liknande kommer till oss båda) skulle jag vb till min man och avvakta att han tar upp frågan, dvs se det som att jag skickat vidare bollen. Vi har missat att svara, barnen har missat kalas och annat och jag tänker att min mans totala obryddhet för detta får vara vår good enough-norm.

    Gilla

  3. Efter en lördag med ganska mycket tjat från min sida på min man som helst ville undersöka vilken ny kamera han skulle köpa med hjälp av att kolla ner i sin mobil typ hela dagen sååå passade detta inlägg väldigt bra in i min värld. Klart jag känner igen mig! Vilken kvinna i heteroförhållande känner inte igen sig? Snälla berätta i så fall! Kanske min svärmor då, som aldrig ifrågasätter detta, men unga kvinnor i Sverige idag: vi är nog rätt många som fått syn på detta och vill ändra det men inte fattar hur. Hoppas nästa generation kommer på det, om inte vi lyckas först! Jag föreslog iaf nu för min man att vi, någon dag när vi har energi (när?) kanske kan sätta oss och göra en plan för hur vi ska ha det så att det inte blir så mycket tjat. Jag bad även om ursäkt för att jag tjatat mycket idag (han nämnde INGET om sitt egna beteende). Morr. Trots detta känns det ändå som om det har varit en rätt bra dag… Jag har fått ganska mycket gjort osv. Kan det vara så att jag är uppfostrad till att göra nytta och han inte är det eftersom hans mamma tagit hand om ALLT (min man är uppväxt i en by i södra Spanien på 80-talet), och därför blir det så här snett? Jag vet inte. Men hur löser vi det? Det vet jag inte heller? Minutiösa scheman med piktogram? Eller mer bara: jag gör det inte så får vi se när han gör det? Gaah. Snälla säg till om ni kommer på nåt bra!

    Gilla

  4. Ta varannat kalas. Vi har bara fått inbjudningar via inbjudningskort i brevlådan så jag har aldrig behövt vidarebefordra. Men varannat kalas betyder att man tar hand om att svara, köpa present och att barnet infinner sig, någorlunda kalasklädd, på kalaslocation.

    Gilla

  5. Tror också att både du o Nils borde förkovra er lite mer i vad det innebär att bli utmattningsdeprimerad. Det är oansvarigt mot er själva, varandra och era barn om ni inte trappar ner tempot för dig. Det kanske kan få er båda att inte falla in i gamla vanor. Om du hade haft ett brutet ben skulle du väl inte skippa gipset? Ni är alldeles för smarta för att ta det här på större allvar.

    Gilla

  6. Detta är mycket inspirerande. Jag hör ju hur bra det låter, jag har bara så svårt att efterleva det. Good enough-normen, jag välkomnar dig.

    Gilla

  7. Lovar att säga till när/om jag hittar en lösning! Eller; det lär väl märkas ändå iom att det borde uppmärksammas med något form av världspris…

    Gilla

  8. Jag- och det här känns ju lite jobbigt att skriva- känner inte igen mig! Är hetero född 72, gift med en man född 71 och… nej, det är inte jag som fixar allt. Alls. Kanske (men det skulle jag då aldrig erkänna för honom) är det pyttelite tvärtom. Visserligen gör vi lite olika saker, ibland heteronormativt, ibland inte (jag köper kalaspresenter, han lagar cyklar). Det har faktiskt alltid varit så, både med och utan barn. Jag var hemma lite längre initialt, men det är han som aldrig jobbat 100% och som ofta är hemma på eftermiddagarna. Vi har vabbat lika mycket. Barnen- nu tonåringar- ringer minst lika ofta till sin pappa som till mig när det är något. Ropar lika ofta ”pappa, du måste tvätta” som ”mamma..” (Nu är de iofs så stora så svaret- från oss båda- blir ”gör det själv!”). Jag vet inte varför det har blivit såhär, vet bara att min man inte heller förstår varför det skulle vara på något annat sätt… Önskar att jag visste, så jag kunde ge andra råd.

    Gilla

  9. Good for you! Hoppas att fler lever som ni när våra barn växer upp. Era lär ju göra det, till exempel, eftersom det är så de vuxit upp. Heja!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: