Åh, vad jag hatar mänskliga rättigheter

I morse skickade jag in en fråga till ett radioprogram för första gången i livet. Det var till Ebba Busch Thor, som intervjuades i P3 Morgonpasset, och frågan handlade om det som hon kallar ”genustrams”. Brann nämligen av när jag läste DN-intervjun i vilken Ebba pratar om normkritisk pedagogik i förskola som ”genusflum”. Ett citat lyder: ”Det jag är emot är att man aktivt ska gå på en pojke som leker med en bil att nu ska du börja leka med nån docka” och ett annat: ”Vi ska ha ett offensivt jämställdhetsarbete, men vi ska inte låtsas som att kön inte finns. Vi ska inte hålla på och utmana barnen och till att tvinga dem att göra andra val, utan respektera de val barn gör”.

Jag uppfattar Ebba som en skarp person som kan tänka ut olika saker och ta till sig text. Det måste man väl kunna som partiledare? Hur är det då möjligt att hon missförstår så totalt vad genusmedvetenhet och normkritik är? Det hon är rädd för är ju precis det som man vill motverka genom att bedriva genusmedveten pedagogik med normkritisk analys. Målet är ju att INTE tvinga på barnen attribut eller egenskaper baserat på deras kön eller könstillhörighet. Att låta barnen själva välja om de vill leka med bilen eller dockan, men då också tillgodose samtliga barn möjligheten att göra det valet. Inte ha ett ”prinsessrum för flickorna” (true story från en bekant som letade förskola för några år sedan), till exempel.

Varför pratar Ebba som att hon inte känner till det här? Varför säger hon inte som (jag tror att) det är: att hon är emot genusmedvetenhet och normkritik för att hon vill upprätthålla de gamla könsrollerna?

Hur som helst. I morse intervjuades hon i P3 och jag skickade in en fråga utifrån livet med Ben. Jag skrev som det var: om inte Bens förskola varit medveten om genus och öppen för en normkritisk pedagogik så hade vår femåring inte velat gå dit. Hen hade mått dåligt, varit nedstämd och ledsen för jämnan. Nu har vi i stället en femåring som älskar att vara på förskolan och som oftast är glad och vill lära sig saker. Hur ser Ebba på det?

Min fråga kom inte med, men jag lyssnade färdigt på intervjun och fick en ny anledning att BRINNA AV.

Det här med siffror och fakta, va? Satan vad trött jag är på att det verkar vara kutym att välja lite när man ska titta på fakta och när man mer ska gå på känsla.

Som exempel så var Ebba VÄLDIGT brydd om siffror när det kom till abortfrågan. Hon dröjde sig kvar vid det här med antal veckor. Hon pratade om hur man kan rädda barn som föds så tidigt som i vecka 23 och hon jämförde siffran 23 med siffran 21 (sista veckan man kan göra abort) och teoretiserade kring hur närliggande dessa siffror är.

Intressant då, hur osugen hon var på att prata siffror när hon fick frågor om föräldraförsäkringen. Hon vill ju slopa det här med ”pappamånader” helt och menar att det är upp till föräldrarna själva att bestämma. Reportern påminde då om statistiken som visar att pappor tar ut otroligt mycket färre dagar än mammor, varpå Ebba plötsligt inte alls ville prata siffror. Då var det nämligen ”viktigare att se till barnets bästa än massa siffror och statistik”. I nästa andetag gick hon in och gav SIG SJÄLV som exempel och upplyste om att hennes man minsann tog absolut flest föräldradagar och vad är det som säger att inte alla kommer att göra på samma vis?

JAMEN STATISTIKEN OCH HUR DET SETT UT HISTORISKT, KANSKE?

Herregud, det är som att hon förutsätter att de som lyssnar inte förmår tänka själva. Är det så? Förutsätter hon det? Eller tror hon på riktigt på vad hon säger? Jag vet inte vilket som är mest hisnande.