Heeej, någon mer än jag som är politiskt deprimerad? Det är ju megadeppigt med alla rasister och med patriarkatet och har så varit ett tag, men på sistone har jag slagits av en för mig ny insikt: ingenting vi gör spelar någon roll, för 2040 är det ändå ute med klotet. Jag och Kajsa kan hålla på med vårt feministiska arbete, men vad spelar det för roll?
Jag har fram till nu tänkt att ”trägen vinner”, typ, och att vi kommer att se tillbaka på den här tiden och oja oss över att pappor inte ville vara hemma med sina barn, att folk diskriminerades pga deras namn eller att klasslistan delades in efter kön. ”Håhåhå, nu ska ni få höra hur TOKIGT det var på 10-talet!” tänkte jag att jag skulle få skrocka som läcker gammal tant, men nu lär det ju inte bli så.
Så deppigt.
Jag är nog lite extra låg för att jag förra helgen fick smak på livets goda: en tillvaro utan cis-män i grupp. Statement var helt otroligt och jag vill bara ha mer.
Så här såg jag ut hela helgen. Som ett flin. Jag var så lycklig.
Vi hade förfest hemma hos mig på fredagen och det var så jävla mysigt.
Kajsa hade med sig finkamera och förevigade alla mina kompisar. Ibland slås jag av tanken på vad mitt mobbade 14-åriga jag skulle säga om hon fick veta hur många vänner jag skulle få i framtiden. Hon skulle inte tro det. I bild här syns Sara. Hon är med i TBUB-gänget och en av de tuffaste jag känner.
Jag bjöd på snacksbord med dipptema. Här kommer recept på min bästa dipp:
Mosa kronärtskockshjärtan (burkvariant) med majonnäs och crème fraîche. Ha i massa riven parmesan, pressad vitlök, hackad chili eller sriracha eller något annat starkt, salt och peppar. Kör i ugn till dess att det bubblar.
Det är något vackert när ölen trängs i kylen. Får sådan Dazed and confused-feeling. Ni, vet när de öppnar bakluckan på en bil och så är det fullt av bärs?
Här är vi väldigt spralliga utanför mitt hus. Jag var så nyfiken på hur det skulle bli att vistas i ett stort separatistiskt sammanhang i offentliga rummet.
Och ja, det var ju otroligt. Jag har aldrig tidigare varit med om så mycket jubel och applåder före, under och efter en spelning som under de framträdanden jag såg på Statement. Aldrig varit med om sådant ös i ett publikhav utan att samtidigt bli mörbultad eller tafsad på. Alla_visade_hänsyn. Det var inga knuffar, inga brötiga bröl, inget tjafs i köerna.
På tal om köerna! Det var så fint. Det var ingen som trängde sig och när en bajamaja blev ledig tittade de som var längst fram i de närmaste köerna på varandra och nickade tillåtande att ”gå före du”. Alla var så jävla fina mot varandra. Och bajamajorna var rena och fräscha hela kvällen. Jag lovar, till och med efter midnatt var det fan fläckfritt där inne.
När det var över, natten till söndag, ramlade jag, Katten och Liselott (bilden ovan) ut i Frihamnen helt fnittriga. Sedan tog det ungefär en sekund innan vi blev påminda om att vi inte var i Kansas längre. Katten fick en knuff så att det sjöng av en man på spårvagnen och när vi kom fram till Eketrägatan annonserade chauffören att vagnen inte kunde åka längre på grund av ”stenkastning vid Vårväderstorget”.
”Nä nu är de där feministfittorna igång och kastar sten igen”, sa Katten då och så skrattade vi gott.
”Ja, batkihäxor som slänger stenar och skiter glitter”.
Ja, haha.
Haha.
Ha…
😦
Brad Pitt's armpit 
Å vad fint att läsa om statement, önskar att jag hade varit där. Låter helt underbart. Men jävlar vad deppigt det är med jorden och politiken och klimatet och gaaaah. Ja, verkligen ångest. Hoppas så jävla mycket att valet ska överraska åt det positiva hållet, det vore så skönt. Men inte så troligt. Bästa man kan hoppas på är ändå illa, typ? SD kommer ju inte få noll röster liksom.
GillaGilla
Det finns mkt som är jobbigt med livet, samtiden o framtiden. Men det var för jävla härligt att läsa att du hade en urkul helg. Blev gla. Kram
GillaGilla
Det var så himla fint på Statement! Hoppas innerligt att vi får uppleva det igen. BAMSEMEGAKRAMAR från Kattski
GillaGilla