Lisa har en undran:
Nu vill man ju supergärna läsa om före och efter barn! Hur har du förändrats? Förutom det där med tvätten, vad var viktigt, vad är viktigt? Vad himlar du med ögonen åt nu och vad ser du tillbaka på och sörjer att du tappat?
Den här bilden symboliserar den största förändringen i how I live life. Jag la väl in påminnelser (på post its, pga det mer analoga 2009) till mig själv även innan jag fick barn, men de är så att säga fler nu. (Obs: jag är inte den enda vuxna i familjen roddar med barnsaker, Nils har bland annat Bens borttappade ögonoperationsremiss, försäkringsärende ang. Bens nya tandskada och Bossas allergiutredning på sitt bord.)
Nu var ju frågan iofs hur jag har förändrats och vad jag himlar med ögonen åt och vad jag sörjer att jag tappat. Det är … jättesvårt att svara på. Jag vet inte hur jag hade varit om jag inte haft barnen eller hur jag varit om jag inte fått barn som har så mycket vårdapparatrelaterat som Ben har. Jag vet ju bara hur det är nu och det är en ständig beredskap, ständig oro och jag är alltid stressad och just nu är jag väldigt ledsen för jag vill hjälpa Ben, men jag vet inte hur. Hen äter inte, växer inte och i morse låste hen in sig på toaletten och spottade ut den lilla frukost jag lyckades locka-pocka in i munnen. Samtidigt säger hen att hen är hungrig (nästan aldrig hört förut) och att magen gör ont.
”Men skaffa inte barn då!”
…
Det där med att det gör ont i magen blir jag så jävla orolig över. För senast i går kväll fick vi veta från en vårdperson att Ben måste ha en väldigt hög smärttröskel. Det var på tandakuten, där vi gjorde spontanbesök efter att jag hämtat Ben på förskolan med en tand mindre/färre än när Nils lämnade på morgonen. Och det var inte en lös tand som skulle lossna, utan en som åkte ut med fart och blod när en stjärtlapp hamnade i Bens nylle i pulkabacken. Fun fact i sammanhanget var att ingen i personalen ringde oss när det hände, eftersom de inte märkte hur illa smällen tog. De såg att Ben ”blödde från läppen”, men inte mer med det.
Smärttåligt barn. Det kanske är positivt? Fast det gör också att jag oroar mig ENORMT när hen väl säger att det gör ont. Som nu, i magen.
Jaja, nu ska jag börja ringa runt till vården™. Och jobba lite, emellanåt.
Brad Pitt's armpit 
❤
GillaGilla
Så himla jobbigt. Önskar att du el din man eller båda kunde ta ett par dagar ledigt och bara reda i allt det där. När det gäller smärta har jag erfarit att en del barn känner smärta väldigt starkt i vissa situationer/ för vissa saker men andra inte. Dvs jag tänker att det inte är säkert att magen gör så mkt ondare än vad det hade varit med ett annat barn. När det gäller maten funderar jag på det här med selektivt ätande. Har känt en del barn som inte kunnat äta så mkt. Deras föräldrar har fått rådet att fokusera på det som fungerar att få i och att ha det framme för jämnan i små skålar så att det bara är att plocka i sig. Och att inte kommentera eller överhuvdtaget bry sig. Så att det står kanske små skålar med maj, eller ostbågar, eller vad som nu fungerar för det barnet framme. Och då petar de i sig, bit för bit. Ibland. Något barn jag känner har fått sond och knapp på magen, för att få i sig näring. Det jag känner starkt när jag läser dina senaste inlägg är att det är så sjukt att ni inte fått hjälp. Näringsdrycker, och provet. Mitt barn var också tunn, åt dåligt och hade ofta ont i magen. Men vi fick hjälp, trots att hen inte var så tunn som Ben. Hen hade kronisk förstoppning vilket gör att aptiten försämras plus att det gör ont när en äter. Plus en allergi. Nu fungerar ätandet bra, och tilllväxten är ok. Dock dagliga mediciner, men vad gör det.
GillaGilla
Tack så mycket 🙂
GillaGilla
Det är ju det bästa, att inte göra en grej av maten. Låta det stå framme bara. Vi gör ofta så, men jag blir ändå så stressad när hen inte äter att jag får svårt att hålla mig. Skönt att höra att ni fick ordning på orsaken hos ert barn. Vi verkar äntligen ha fått det, og.
GillaGilla