Dag två i New York inleddes på mitt favoritvis: jag vaknade först och kunde smyga ut och gå på mataffär. När jag kom hem hade Marie stigit upp och vi fixade frukost medan en kompis efter en annan slajdade ner för trappan. Förutom själva grejen att vara i New York på livets resa och uppleva allt så är detta med att ha fri tillgång till kompisar under så lång tid det allra allra bästa. Hemma får vi fem till en träff extremt sällan på grund av alla plikter. Marie sa det bra, att när man väl ses allihop hemma måste man nästan viga hela stunden åt att förhöra sig om vad som hänt sedan sist. Nu hinner vi komma förbi det och ha det goa tramset också, det är otroligt.
Efter frukost löpte jag och Kajsa i Prospect Heights. Det var mitt livs första springtur som inte var jobbig alls.
Kanske för att vi sprang förbi så mycket fint att titta på.
Sedan for vi in till Manhattan och mina kompisar följde min reaktion när vi kom upp ur tunnelbanan mycket noga, för jag är den enda New York-nooben i gruppen och det ska ju vara något speciellt att se allt för första gången. (Det är det.) Vi tog en deli-lunch och jag fick en grilled cheese (alltid velat beställa en sådan). Bra att bryta av sitta ner-ätningen med några sådana här, för varje gång vi är på restaurang med stolar kostar det många tusen kronorz.
Elin hade bokat en guidad tur på The Tenement: NYC Immigrant Museum. Fick inte ta bilder där inne, men här är entrén till ett lägenhetshus i vilket invandrande familjer bodde i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Turen hette The Hard times tour och det är nästan som ett onomatopoetiskt namn för lätta tider var det ej, för familjen Gumpertz och Baldizzi vars lägenheter vi fick besöka. Värst var det för kvinnorna, tro’t eller ej. Denna upplevelse, alltså turen, kan jag rekommendera till alla, det kom tårar.
Efter muséet fick vi samla tankarna över vin och edamame och jag fick skriva vykort till Bo och Ben.
22:45 hade vi bord på La Esquina, som utifrån ser ut som en kiosk eller grill. Det var riktigt bloggig stämning på det stället, för bakom en dörr dolde sig en trappa och sedan fick man gå genom ett kök och lite skrufs för att hamna i en klubb som också var en restaurang och där serverades bland annat dessa majskolvar som jag ska försöka återskapa hemma till den dag jag dör. Att majs kan vara så gott? Sjukt var det.
Brad Pitt's armpit 