3. Det här var 2010

Vad kul det är med blogg, va? Jag har använt den för att gå tillbaka och kolla upp vad som hände ungefär när – till exempel som nu när den personen jag umgås mest med, Kajsa, har en ny bebis och kanske undrar när något hände för Ben eller Bo, så kan jag gå tillbaka i bloggen och kolla när Bo började sitta i babysitter/upptäcka sina fötter/sova hyfsat på nätterna. Men förutom det, att kolla när saker ägde rum, så är den ju ett jädra monster till tidsdokument. Nu när jag ska minnas 2010 kollar jag i bloggen och ser att jag gjorde 1 037 inlägg det året. Alltså typ tre om dagen. Jag håller handen för ögonen när jag läser det nu, för vissa saker är så fruktansvärt pinsamma. Jag hade liksom en följetång om min vikt? Hur i hela… Och jag la upp selfies? Inget fel i att lägga upp selfies, men jag kan inte förmå mig att göra det i dag. Jag skäms för mycket. Men det gjorde jag inte då?

Det känns som om jag läser om någon annans liv. Någon som lägger ut bilder på mackor med kött på. Det skulle jag absolut inte göra i dag. Eller någon som ser något och lägger ut en tanke om det utan att tänka en sekund på hur tanken skulle kunna tolkas. Jag var så jävla … onojig? Tydligen hade jag inga betänkligheter över huvud taget kring vad jag la ut. Undrar när jag fick så mycket betänkligheter?

Det här har jag betänkligheter kring nu:

– Allt.
– Förutom att driva/kokettera om mig själv och mina tillkortakommanden.

Jaja, det var 2010 det skulle handla om.

Jag inledde året i Köpenhamn, gravid (utan att veta om det) med Nils, Liselott och hennes dåvarande make Stefan. Såg ut så här.

Jobbade som redaktör och projektledare på en Content marketing-byrå och var så himla skeptisk till smarta skärmar. Den kreativa chefen Anders på mitt jobb var tvärtom en skärmförespråkare och tillverkade en true to size och weight iPad av papp som han retades med. Så här i efterhand kan vi väl konstatera att han var en bättre framtidsspanare än jag. Herregud, det låter som att det här var krita- eller juraperioden, men fattar ni att det här med internet hela tiden överallt hände så himla NYSS? Var är vi ens om ytterligare 10 år?

I februari gick jag runt och var gravid utan att säga det till så många och så googlade jag mycket på taxvalpar (jag och Nils tänkte att det skulle vara perfekt att skaffa hund när vi ändå skulle få vara lediga så mycket med barnet, HAHAHA) och så la jag ut texten om vad som hände mellan mig och min gamla bästis. Aj, det gör fortfarande ont att läsa. Inte som då, men ganska. Han har fått en ny bebis nu, hörde jag. Tänk om någon sagt 2007 att han skulle få barn som jag aldrig skulle träffa, jag hade aldrig trott på det.

I mars berättade jag för alla att jag var gravid. Och med alla menar jag alla. Minns att jag skickade ett långt massmejl på jobbet där jag svarade på alla frågor som ingen ställt. Alltså… Var jag världens mest självupptagna person? Kommer jag att läsa detta om 10 år och skämmas lika mycket? Uppfriskande i alla fall att man förändras. Men varför försökte jag var så himla käck och rolig i formuleringarna hela tiden 2010? Lite kan jag skylla på tidens anda, att ”alla” skrev på ett ganska utstuderat bloggsätt, men ändå. Jag skäms. Det här inlägget blir visst en uppvisning i skam, så får det vara. Jag skrev mycket om min viktuppgång också och var rädd för att ”drabbas” av droppformat ansikte (vilket jag absolut fick come september 2010).

April kom och jag fick ett put på magen, gick på bokklubb, åkte på konferens med jobbet där man skulle bada (redan då, innan jag ägnat mig särskilt mycket åt, eh, analys, tyckte jag att det var en så jävla märklig idé – att ordna konferens i badmiljö, som om ingen skulle ha problem att gå i badkalsipp med sina kollegor), fortsatte vägra smarta skärm-produkter (fick lapp på min mp3-spelare) och tvingade mina kollegor att gissa könet på min bebis. Åh, varför förutsatte jag att de skulle vara lika intresserade av det som hände mig som jag? Var jag lika insiktsfull som cheferna som ordnade konferens i badtunnemiljö? Tydligen.

I maj köpte vi en lägenhet, en trea på 80 kvadrat Tredje Långgatan. Med balkong och badkar. Tror att den kostade 2 300 000 och det är en siffra som återigen gör att det känns som att 2010 var på samlar- och jägartiden ungefär. Jag jobbade mycket med sjal för att dölja min dubbelhaka och BAXNADE över att vågen visade en siffra som började på 7, vilket aldrig hade hänt mig förr. Om detta bloggade jag glatt, no filter. Behöver jag säga att jag skäms? Jag fyllde 30 också och Nils överraskade mig med en tur till Nordens Ark och mat vid havet, det var fint.

I juni fortsatte jag tjata om att jag var tjock, köpte en videokamera (som jag aldrig använde) och stoppade in en ostbåge i naveln. Minns att någon som läste min blogg då blev extremt äcklad av navelbilden, ledsen om du ser det här igen. Bild tre visar mitt väldigt intima möte med en struts som skedde när Liselott tog med mig till Kolmården (30-årspresent). Hon vevade ner min ruta när strutsen kom, jag blev jätterädd. Men det var kul efteråt.

I juli började det närma sig på riktigt med bebis och vi förberedde oss bäst vi kunde, med olika inköp. Vi hade namndiskussioner där jag gillade Lina, Hanna och Rut och Nils röstade på Gullan. Vi flyttade in i nya lägenheten och åkte på loppisrunda i Malmö för att fylla rummen med saker.

I augusti var det varmt och jag var så tung, så tung. Mina fötter kunde inte ha skor, som synes på bilden ovan. Nu var det nära. Jag köpte en hel outfit som jag tänkte att bebisen skulle ha direkt på bb, men när hon väl kom körde vi bara på Landstingets praktiska omlottskjortor och inte den här dra-över-huvudet-bodyn. Överlag var det mest förberedelser i augusti. Köpa skötbord, förstå försäkringskassan, få till avslut på jobbet. Men det var kul också! Gick på maskerad med cirkustema – Petra och Matildas 30-årsfest – och jag och Nils fick pris för bästa kostym.

I september gick jag hem från jobbet och hann sedan vara ledig i över tre veckor innan Bossa kom och då bloggade jag ursinnigt mycket. Om exempelvis status på mina bristningar. Men så kom hon! Jag bloggade givetvis från förlossningen. Den tog 40 timmar, så jag hade tid.

Bossa kom sent på kvällen den sista september, men jag fick inte träffa henne förrän i oktober, ganska många timmar efter att hon kommit ut. Det blev lite panik där mot slutet av maratonförlossningen och det kom in massa folk och tog med henne ut, springande, medan jag låg kvar och födde ut moderkakan och syddes (i två timmar, aj). Jag fick ingen information om hur det hade gått för Bo och Nils hade följt med ut till var de nu tog henne, så den här tiden var inget kul alls. Men sedan blev det ju bra. Eller det blev en vecka på sjukhuset och sedan tre månader med kolik. Men det var också fint, oktober 2010. Känslor all over the place.

Resten av året, november-december, gick uteslutande ut på att finna oss i nya livet. Så här tio år senare vill jag säga att vi gjorde det bra. Så bra som det gick. Bossa skrek nästan varje vaken minut och sov i korta, korta sjok, sådär en halvtimme här och där. Vi delade upp dygnet i moduler och sov i skift, vi gav varandra värdefull respit från hemmet (här vill jag tacka mjölkersättning) och vi bestämde att de hårda ord som yttrades under den här perioden inte fick räknas. Och efter tre månader gick det över, precis som läkaren som inte kunde undersöka barnet ”eftersom hon skriker för mycket” sa att det skulle göra. Och även fram till dess var kärleken till Bo givetvis störst av allt.

4 reaktioner till “3. Det här var 2010

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: