4 – En gång 2019 som kändes.

Om 2018 var året då det handlade mycket om min hälsa, mitt mående och min vägg som kom för nära så handlade 2019 mer om Nils.

Höll jag på att skriva.

Om det har handlat om någons hälsa sedan 2013 så är det ju Bens. Skickade precis ett långt mejl till Barnmedicin, via 1177, efter att Mage-Tarm-Lever-mottagningen bett mig att be dem (på Barnmedicin) att kalla Ben för uppföljning på längd/vikt eftersom han ätit mjölkproteinfritt i ett år utan att det hänt ett piss med tillväxten och eftersom han fortfarande har ont i magen i princip varje dag och dessutom börjat få utslag på magen/sidan och blossande eksem i hårbotten. Ja, på Benfronten har det inte hänt något nytt, som ni förstår. Eller, han har fått en gastroskopi som vi inväntar resultatet på, men rent måendemässigt är det detsamma. Inte bra. Men vi kämpar på och fortsätter att sitta i olika telefonköer och dra Bens historik för nya personer varje gång. Jag kan knappt tänka på hur mycket Ben lidit i onödan för att ingen tar oss/honom på allvar. Det är vår största sorg. Ingen lyssnar, ingen vill ta ansvar, utom vi, men vad ska vi göra mer än att ringa, tjata, skicka egenremisser?

Men det var ju inte det jag skulle skriva om nu! Det handlar ju om lucka 4: en gång 2019 som kändes. Och det var därför jag började med att skriva att om det är någon som mått dåligt 2019 så är det Nils. Men det varken kan eller vill jag skriva om, såklart, för det vore ju taskigt och ensidigt. Men jag kan konstatera ATT det var så och att det var vad som låg till grund för vår nästan-skilsmässa och familjerådgivningen och de stora förändringarna som var tvungna att ske.

Det har varit jobbigt. Hösten/vintern 2018 + våren 2019. Men sedan blev det bättre. Jag vill ge oss en liten klapp på axeln för att vi orkade försöka fixa oss samtidigt som vi kämpade med dålig ekonomi och Bens vård. Och jag vill ge Nils en sådan där läktarvåg för att han orkade söka nya jobb och landa ett som inte bara tog honom bort från hemska näringslivet till offentliga sektorn, utan dessutom gav honom bättre lön, bättre villkor och en meningsfull arbetstid med uppgifter som syftar till bättre vård för alla i Västra Götalandsregionen (se hur cirkeln sluts).

I alla fall. En gång som kändes lite extra, på ett väldigt bra sätt, var i juli när jag efter att ha varit ensam i huset och AirBnb-städat det (vi hyr fortfarande ut för att få in extra inkomst när vi kan) i två dygn åkte till Majorna och mötte upp familjen. Ben kom springande mot mig där jag väntade vid Chapmans torg och det såg ut så här:

Sedan gick vi ner till Stena Lines Tysklandsterminal och checkade in och blev glatt överraskade över vår hytt som låg i en avskild del med gratis dricka och snacks och utgång till bar samt egen terrass (det var så dyrt att åka till Kiel att vi tänkte att en extra tusenlapp för att uppgradera hytten inte spelade så stor roll, i någon slags skev ekonomilogik).

Känslan då var att vi liksom hade klarat det. Att ”vi fixade det jobbiga och är åtminstone just nu tillsammans, allihop, och på en bättre plats”. Och vi hade livets resa framför oss. Tågluff i flera veckor, genom fem länder. Och huset var redo för uthyrning, vilket skulle ge oss en välbehövlig cashinjektion. Det var en känsla av lugn kontroll blandad med ”allt kan hända” vilket är min bästa blandning av känslor. Det var nog bästa stunden på hela 2019, den där starten på resan.