5. En gång 2019 som inte kändes.

En sak som nästan slutat kännas för mig är skamkänslan när vi ska ta betalt. Via Kajsas och mitt företag alltså, för jobb vi gör.

Från att vi startade firman 2015 och fram till någon gång förra året tyckte jag att det var fruktansvärt att prata pengar, prissätta, offerera, värdera vårt arbete och säkerställa att vi fick fakturera för det. Och eftersom vi tjatar så om vår antikapitalistiska, feministiska och allmänt hållbara värdegrund och vänder oss mot traditionella reklambyråers sätt att göra pengar på så borde kanske frågan som så ofta ställs till oss (på olika sätt, uttalat eller underförstått), från potentiella uppdragsgivare, kanske vara helt rimlig.

”Ni som brinner så för det ni gör, ni behöver väl inte ha betalt?”
 
Vi tar inte heller betalt som andra byråer. Vi har inga så kallade overhead-kostnader eller key account managers som ska parkera i NK-garaget. Vi hittar inte på dyra digitala lösningar utan att veta om det faktiskt finns fog eller syfte för det. Vi slösar inte med folks tid och vi jobbar nästan uteslutande med ideella organisationer, föreningar och kvinnojourer som verkar för att utsatta personer ska få det lite bättre, att det ska bli lite mer rättvist.

Och då blir ju allt vi gör så himla viktigt och måste liksom göras, även om det inte finns budget. Eftersom det handlar om rättvisa.

Fast. Om vi bara jobbar probono och aldrig tar betalt så finns ju inte vi heller. Vi kan ju inte betala hyran eller våra försäkringar med varma kramar. Och om vi ska brinna gratis varje dag så brinner vi ju till slut upp.

Både jag och Kajsa har sänkt våra inkomster på drastiska sätt. Första åren tjänade vi mycket lite, några månader ingenting, och jag hyrde ut vårt hem så ofta vi kunde, även bara över helgen, för att få ihop det. I dag tjänar vi 29 000 kronor var, före skatt, och det är mycket mindre än var vi tjänade på reklambyrån vi var anställda på förut, men det är en lön vi kan leva på. Och det är vi som har byggt bolaget själva, utan lån eller hjälp från någon annan (förutom oerhört tålamod och backning från våra partners) och vi som bestämmer vad vi ska göra och hur vi ska ta betalt för det. Det känns bra.

Och när en potentiell uppdragsgivare säger att det inte finns någon budget så skäms jag inte för att säga att vi måste få betalt för vårt arbete. Inte längre i alla fall. Det känns ingenting.

En tanke på “5. En gång 2019 som inte kändes.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: