6. Det här var 2012!

En bit in i januari 2012 började jag blogga igen (efter att ha tagit uppehåll på grund av sorg i nära relation, alltså precis som förra året och i år). Jag och Nils hade (även efter den krisen) blivit snällare mot varandra och vi hade bestämt att Nils inte måste säga allt, men att han måste mena allt han säger. Vi kom också överens om att barnanskaffandet, för vår del, lett till en ständigt pågående tävling i vem det var mest synd och att det inte fanns någon vinnare i den tävlingen.

När jag tittar tillbaka på den krisen får jag ont i magen. Att bli missinformerad eller undanhållen information (även när det handlar om att jag ska ”skyddas”) är verkligen det värsta jag vet.

Hur som helst. Vintern 2012 var kanske min mest extrema någonsin, ur hudsynpunkt. Fick flammande utslag i kroppens alla veck, i hårbotten och till och med på ögonlocken (det var de värsta) och la en förmögenhet på olika kortisonkrämer.  Jag håller fortfarande ”atopiska eksem” som den starkaste sökordsfrasen folk använt för att hitta till bloggen.

Under våren blev Bossa ett halvår och allt blev mycket lättare. Hon började sitta själv och sov för första gången en hel natt utan att vakna ens för att äta.

På mitt jobb hade en ny personalansvarig börjat medan jag var föräldraledig. När jag börjat jobba igen tog hon in mig på sitt rum och frågade vad jag gjorde där. ”Jaa, jag jobbar?” svarade jag och då ville hon veta om jag verkligen brann för min roll som projektledare/redaktör för kund- och personaltidningar. Det kunde jag ärligt talat inte säga att jag gjorde, men det spelade kanske inte så stor roll, när jag ändå skötte mina uppgifter och var hyfsat uppskattad av kunder och kollegor? Tyckte jag. Men det tyckte inte hon. Hon ville att jag skulle brinna mer och tyckte att mitt cv såg ”hoppigt” ut och att mina tidigare yrken inte verkade leda på en naturlig väg fram till positionen på den här content marketing-byrån. Och hur kunde jag ens vara där om jag inte brann för det?

Här någonstans började jag tänka på att hon kunde sticka och brinna lite själv, men det sa jag inte högt. I stället gick jag hem och sökte nya jobb och tog det första jag fick: som copywriter på en reklambyrå. Det ska sägas att jag inte brann för det yrket heller och jag visste faktiskt inte riktigt vad en copywriter gjorde. Men det var ingen som ställde de kraven. Och vilken tur, för det var där jag träffade Kajsa. När jag firades av på gamla jobbet fick jag en specialversion av en av de tidningarna jag var redaktör för, Stena Lines ombordmagasin On Board, av mina kollegor. Jag kan sakna dem väldigt mycket.

Sommaren 2012 åkte vi till Hultsfred igen och det här året var Cathrin med och det blev starten på Katten och Jockes. Det var i den här husvagnen allting började och i dag bor de ihop i världens mysigaste hus i skogen med två tokiga hundar + dotra Marit. Tänk vilken tur att vi åkte på festival ihop, vad bra det blev. Tror ärligt inte vi hade fixat de där jobbigaste åren med Ben utan Katten och Jocke. De kom och bodde hos oss och Cathrin tog hela nätter så att vi fick sova, när Ben bara skrek och skrek och hade så ont.

På tal om Ben så hade vi sommaren 2012 ändrat oss gällande syskon. Det var så enkelt och roligt med den här i bild och vi ville gärna ha en till. Så under senvåren och sommaren försökte vi. Tror det tog fyra månader, sedan fastnade Ben, lagom till Bossas tvåårsdag. Sedan, 12 veckor in ungefär, trodde jag att han blödde ut i en flodvåg av blod som akutpsrutade ur mig när jag satt och jobbade. Herregud vilket trauma det var att besöka gynakuten och vilken fruktansvärd gubbjävel jag fick träffa där. Usch. Är så tacksam för att det gick bra ändå.