11. Det här var 2013!

Första delen av 2013 vabbade jag jättemycket. Bo var så sjuk, stackarn. Och jag var orolig för att få sparken pga all vabb. ”Det kan man ju inte få”, visste jag innerst inne. Vad jag inte visste då var att Nils skulle bli inkallad på ett rum på en arbetsplats många år senare och mötas av klagomål och indragen utlovad löneöking pga för mycket vabb med följande utlåtande från chefen: ”själv har jag aldrig vabbat en dag i mitt liv, det där tar ju hustrun hand om”.

Nils slutade röka vid årsskiftet och när han varit rökfri ett tag fick han en träfluga av mig i belöning. Jag blev så himla besviken på hans reaktion på presenten, minns jag, för jag hade förväntat mig att han skulle bli jätteglad. Vidhåller att man bör sluta med alla former av förväntningar när man får barn. Förväntningar på sin partner, på möjligheterna till vila och återhämtning, på hur dagen ska bli etc. Det är mitt enda föräldratips: sluta förvänta dig någonting öht.

Vi började gå på husvisningar. Det här blev jag jätteglad i. Tror att det blev för dyrt.

I övrigt var början av 2013 mest en väntan på Bubba, som jag kallade honom då (och senare även döpte honom till i mellannamn). I dag får vi inte säga Bubba, för Ben gillar inte det och ställer inte upp på att det står Bubba i hans pass. Jag har sagt att han får byta när han blir lite större. På bilden är det två månader kvar till lossning. Jag minns det inte så tydligt, men enligt bloggen kände jag mig superotymplig och hade väldigt svårt att sova pga olika krämpor.

Jag letade fram minikläder från arkiven och var en riktig q-qvinna och sydde ett babynest (som jag senare slängde, efter att katten som ingick i husköpet haft diarré i det).

Och så kom kan! Nio minuter efter att vi sladdat in på förlossningen sladdade han ur mig. Två veckor för tidigt – vilket var tur, eftersom Nils föräldrar som lovat att barnvakta Bo på utlovat förlossningsdatum hade bokat en golfresa över det beräknade datumet och därför inte längre kunde stå beredda att passa Bo. Jag var så orolig över hur vi skulle lösa det, men så kom han som sagt två veckor för tidigt och då hade de inte hunnit åka iväg på sin resa. Så det ordnade sig.   

Vi var så himla chill den första tiden, jämfört med första tiden med Bo. Var på Nordens ark,  Liseberg och Universeum första veckorna. Ville att Bo skulle förknippa ”att få syskon” med KUL.

Vi fick så fina presenter från John Vanderslice. Han som friade till Nils åt mig under en konsert på Pustervik. ”Yours forever” och så två skivor, en för varje barn. Blev rörd igen nu.

Första tiden med Ben var så fin. Bossa reagerade inte med så mycket avundsjuka som vi var rädda för och han hade inte kolik. Visst, det var inte så mycket sova, men det var tusen gånger enklare än under koliktiden med Bo. Fick till exempel sova fem timmar utan avbrott en gång när Ben bara var en och en halv månad. Det funkade med mjölkersättning på flaska ganska tidigt också, vilket underlättade livet och jämställdheten.

Efter den första inledande tiden, då jag och Nils var lediga tillsammans i ungefär en månad, kom backlashen. Sommaren kom och jag kände mig ensam i världen. Så ensam som man kan känna sig med en spädis och en trotsig två och ett halvt-åring. Nils jobbade, Liselott hade flyttat och mina föräldrar var i Tyskland i fem veckor hos min bror som också fått en bebis. Det sistnämnda blev jag så avundsjuk på/bitter över, minns jag, och jag skrev om det i bloggen. Det ledde till superdålig stämning och kränkta känslor i släkten, så jag fick ta bort det. Jag gissar att det också ledde till att min mamma undvek att berätta för mig att hon senare tog ett halvår tjänstledigt för att åka ner och bo hos min bror, som en au pair. Det var väl här den dåliga relationen till min ursprungsfamilj började.

Jag fick träffa en psykolog via BVC och fick citalopram utskrivet. Behövde inte ta ställning till om de gick att ta under amning, för jag slutade amma i samma veva. Det var hundra grader varmt i vår lägenhet den sommaren och Bossa klättrade på väggarna. Att stanna inomhus var inte ett alternativ och att gå ut, ofta till Plikta i Slottskogen, gick inte att kombinera med amning av Ben, för då rymde Bo. Började med ersättning hundra procent för att kunna fylla upp honom ordentligt och hoppas att han skulle stå sig under våra utflykter.

Usch vad jobbig den sommaren var. Skenande ångest och en konstant dov ledsenhet som jag inte fattade. Jag hade ju liksom två fina barn och allt det. Ville bara vara ifred och stod ofta med barnen i träningskläder ute på innergården när Nils kom hem från jobbet vid 17-tiden så att jag kunde lämna över ansvaret och gå ut och springa.

Mot slutet av sommaren blev det bättre. Nils var ledig en period igen och Ben blev stabilare. Och så köpte vi vårt hus. Gruvade mig enormt över att vi budat 700 000 över utgångspris – före den officiella visningen, men det visade sig i efterhand att vi gjorde ett fynd. Åh vad jag fortfarande tycker mycket om vårt lilla hus. Och vilken tur vi haft att inget större pajat i det (förutsättningen för att köpa före visning var att vi inte fick/hann besiktiga det).

Under hösten tog barnen massa utvecklingssprång. Ben började äta mat och sitta i bumbo och Bo gav bort sina nappar på Liseberg i utbyte mot att få börja med lördagsgodis. Jag fortsatta varva kraftig lycka med avgrundsångest och var arg på mig själv som mådde dåligt utan anledning.

I mitten av oktober flyttade vi in i huset: Barnen fick bo hos mormor och morfar i Värmland under flytthelgen. Det kändes märkligt att lämna bort Ben två nätter, han var ju bara fyra månader. Men det gick bra. Fick tillbaka två glada, men vattkopporspäckade, barn när vi landat i flytten från Linné till Hisingen.

Resten av hösten var jag alltjämt föräldraledig. Bossas dagmamma var sjyst och lät henne gå två heldagar i veckan i stället för tre femtimmars eller fem tretimmars, för vi hade nästan en timmes resväg dörr till dörr med barnvagn. Jag minns den här tiden som fylld av ganska mycket transport av barn till och från Linné (där dagmamman fanns) och till olika affärer och serviceställen typ BVC (vi bodde ju inte längre nästgårds till allt) med cykelkärra och barnvagn. Det var mycket fokus på liten mage också, som sig bör (bilden illustrerar vanligaste sms-ämnet med Nils).

Mot slutet av året åkte jag och Nils till Liverpool, helt själva. Det syns inte på bilderna (tror jag), men jag var vid det här laget så jähävla sliten, efter föräldraledigheten med spädis som blev bebis och toddler som testade gränser. Blev jättesjuk så fort vi reste iväg (classic när man får chansen att slappna av) och låg med feber på hotellrummet första dygnet. Men sedan blev det bättre och vi gick på premier league-match, drack hundra öl och jag fick köpa foam hand. Bra avslut på ett otroligt kämpigt och otroligt fantastiskt 2013.

När vi kom hem började Ben sova riktigt risigt och vi fattade ingenting. Men mer om det 2014 (och 2015 och 2016 och…).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: