15. Det här var 2014!

2014 inleddes med en långsittning på barnakuten efter att Bossa på nyårsaftons kväll ramlade från soffan och fick en spricka i armbågen. Gud vad hemskt det var att se sitt barn sövas, för operationen som följde några dagar in i januari. Det var nog här vi bestämde att Nils skulle få ta alla sådana svåra  sjukhusbesök framgent. Jag e ej bra på det.

I februari skrev jag ett mejl till en reklambyråchef med anledning av en riktigt keff reklamfilm. Någon delade inlägget på Facebook och det fick massa spridning, det var fint. Reklambyråchefen svarade emellertid inte. När jag läser det här nu (alltså mitt inlägg) känns det som om det inte hade gått att göra på något annat vis än att starta det företag jag och Kajsa kom att starta året efter detta (alltså efter 2014, gud vilka konstiga tempusskiftningar i det här stycket).

Annat som hände när 2014 precis börjat var att Ben började sova sämre och sämre. Var vaken tre-fyra timmar per natt och grät. Vi sov i skift och gick omkring med honom i selen i källaren (för att Bo inte skulle vakna) eller drog vagnen i snön och var allmänt konfunderade. Skulle det inte bli bättre med sömnen snart? Det kändes som en bakvänd utveckling.

Min sista tid som föräldraledig började jag utveckla tankar om att jag i framtiden endast skulle anställa människor som varit föräldralediga i mitt framtida företag. Eftersom man är tvungen att bli en maskin. Nu har jag ett företag som ämnar anställa under 2020 och det är faktiskt ingen dum tanke. Bra att jag blev påmind om den.

När jag inte städade eller tvättade eller blev tokig på min roll som familjens projektledare så hade jag visst energi över till att klä om olika möbler med tapet? Det verkar konstigt i efterhand.

Men mest var det Ben och nätterna allt handlade om. Han var så ledsen och så vaken och vi förstod inte. Jag ser nu att jag fick en kommentar tidigt 2014 där en läsare frågade om vi testat honom för mjölkproteinallergi. Undrar om jag missade den kommentaren, för jag svarade inte på den? Tänk om vi hade testat redan då. Och inte fem år senare.

I april barkade det åt helvete med sömnen, samtidigt som jag började jobba igen. Det var fullständig panik vissa nätter. Inte bara lite bök och gny, utan full on SKRIK. Vi fattade att han hade ont och att något var fel, men vi fick inget gehör hos BVC. Det var som att de inte trodde på oss. Detta var hemskt.

Det var här det började bli så många öroninflammationer och en jakt på att komma till rätta med det (dvs en kamp med Capio Lundbys öron-näsa-hals-avdelning). Gud vad mycket penicillin han ätit, stackarn. När jag tittar på en bild från den här tiden blir jag så arg för att inte någon av alla vårdkontakter vi träffade tänkte på att testa för någon allergi (ex. mjölk, som han säkert hade redan då). Han är ju helt röd. Usch, jag mår illa när jag läser inlägg som det här, det var så hemskt.

Jag var väl ingen kanonjobbare under den här tiden. Somnade på golvet under mitt skrivbord och grät under möten. Men jag fixade en fin bild till jobbets selfievägg i alla fall.

På våren skickade jag tillbaka oönskad reklam till avsändaren och gick med i Fi.

Jag åkte till Berlin med mitt gäng TBUB. Det var en otrolig resa. Fem vänner i en lägenhet och alla tog hand om varandra. Jag började gråta när jag kom ner i köket en morgon – efter att ha fått sova en hel natt – och de andra hade gjort frukost och tömt diskmaskinen. Alla ska få ha sådana här vänner. I bild: Kajsa och Marie.

Kom hem, Ben fyllde ett och fick tårta.

Om sommaren 2014 hade de sömnlösa nätterna verkligen börjat slita på relationen. Fick så fina kommentarer. Bloggen har verkligen hållit mig borta från total galenskap, tack för det.  
 

Nä, vi fick inte sova mycket. Många nätter inte alls. Men allt var inte dåligt. Ben var oftast glad på dagarna och gångträningen skedde ofta på vår egen gräsmatta.

Men fy fan, nu läste jag det här och blev påmind om att det var riktigt jävla mörkt där i juli 2014. Herregud, detta hade jag förträngt. Fy fan, det där måste ha varit ett av våra topp 3-lågvattenmärken.

Vad jag också blir påmind om när jag läser hur det var i juli 2014 är att vi redan då vädjade till BVC om att få komma till Barnmedicin på ett allergitest. Fick då veta att ”det är nog bara tremånaderskolik” trots att Ben var över ett år och sedan blev vi uppmanade att komma på vanliga vårdcentralens dropintid. Något allergitest fick vi inte förrän nästan fem år senare. Alltså HELVETE vad arg jag blir nu. Så många års onödigt lidande. Jag får panik? Vi misstänkte alltså allergi redan då? Varför lyssnade ingen på oss? De har pajat min Ben, jag vill fan hämnas.

Inför valet 2014 gjorde jag och Kajsa Fi Göteborgs valaffischer. Det gick jättebra och de kom in i kommunfullmäktige och det var väl här fröet till Kajsas och mitt företag började gro till något vi inte kunde låta bli att utforska vidare.

Innan jag började jobba igen efter ett längre sommaruppehåll åkte hela familjen till Berlin. Det blev (mot alla odds med tanke på sömnbristen) en kanonresa som var väldigt välgörande för mig och Nils som duo. Det hände något i Berlin och vi började tycka om varandra lite mer igen.

I september fick SD 13 procent i valet (det som samtidigt gick bra för Fi, på kommun-nivå) och det kan man ju sakna på samma sätt som man saknar George W Bush, men då, 2014, var det som att en avgrund öppnade sig. Jag gick och gick och gick med Ben på nätterna och gick och gick och gick sönder inombords eftersom jag inte kunde hjälpa mitt barn och eftersom det var så många röstberättigade som valde ett rasistiskt parti. Hittade en hundralapp med bajs på i en av Bens blöjor (som han alltså hade på sig). Allt var konstigt.

I oktober var jag arg på patriarkatet igen och så blev jag jättesjuk. Blev liksom aldrig frisk och fick söka vård och röntga lungorna och diverse och det visade sig att jag hade dubbelsidig lunginflammation. Det är vidrigt att vara sjuk och samtidigt ha ett barn som inte sover. För om man ska ha en chans att bli frisk måste man sova själv och då måste isf ens partner (om man har en) ta alla nätter med barnet och det funkar ju inte i längden. Så det gäller att SKYNDA PÅ med tillfrisknandet.

 Köpte till exempel en sådan här. Desperate times. 

I november åkte jag till Paris med Matilda, Petra och Karin, dvs Dinata-gänget, och jävlar vilken matresa det var. Vad gott vi åt och vad fint det var.

Mot slutet av året började vi fundera på varför Ben inte började prata och jämförde med hur Bo snackade när hon var ett och ett halvt (vet att man inte ska jämföra). Detta fick uppföljning 2015 (och 2016), men mer om det senare. Avslutningsvis två bilder på Ben som för första gången (efter bebistid) upplever 1. tomte och 2. snö.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: