Min studentklänning var inte en klänning, utan en tunika (från Indiska). Den slutade precis under skinkorna och till den hade jag extremt höga platåskor. Jag skulle inte ha någon studentmössa, men köpte en ändå, till slut, efter övertalning från mamma (tror jag). Jag var väldigt redo att lämna Kristinehamn, väldigt sugen på att ”upptäcka hela världen” och väldigt obstinat. Men framför allt var jag väldigt intresserad av bekräftelse från min kille, eller om vi nu var ihop, vet inte om han ville definiera det så. Hans bekräftelse var allt och han var tyvärr inte snäll. Jag ”ställde upp” på så sjuka grejer och han sa så elaka saker som påverkade mig så enormt. Så så så … herregud vad illa jag mådde när jag läste mina dagböcker från den här tiden. Kräktes till och med. Dagböckerna står under sängen nu, det kanske är dumt. Kanske sprider orden vibbar in i sömnen.
I alla fall. Omedelbart efter att jag tagit studenten från programmet natur/natur jobbade jag på två sommarjobb: ”välkommen till Comviq kontant, vad kan jag hjälpa till med?” i Karlskoga de flesta vardagar och på en sommarteater andra vardagar, kvällar och helger. Alla pengar gick in i en enkelresa till London på vinst och förlust tillsammans med Liselott. Jädrar vilken frihetskänsla det var, där och då, hon och jag och kanske 10 000 kronor i fickpengar. Vi hade ingen aning om var vi skulle bo eller hur vi skulle försörja oss, men det skulle ”garanterat ooordna sig”. Och det gjorde det ju också, såklart. Vi bodde på svenska kyrkan, ett ganska trevligt hostel i Notting Hill samt delade rum med massa kackerlackor på ett annat hostel i Stockwell. Jobbade oavlönat (utan vår vetskap) i bar, hamnade nästan i en sekt (Liselott hade def gjort det om jag inte varit med) och (avslutningsvis) på Amazons boklager i Slough (där The Office utspelar sig). När vi jobbade på Amazon blev vi upphämtade utanför ett job center i en skåpbil med bänkar längs med väggarna och absolut inga säkerhetsbälten och fick åka vansinnesfärd (kändes det som) ut till förorten, för att packa böcker hela dagen och sedan bli hemkörda av samma skåpbil. Detta gjorde vi sex dagar i veckan, för att kunna gå på Camden market och spendera våra pund om söndagarna. Åh, det var en fin tid. Jag lyssnade på två kasettband i min freestyle: Nirvanas Nevermind och Garbages Version 2.0 och vi blev favoriter bland de andra backpackerserna på vandrarhemmen pga vår låga ålder (vi själva tyckte att vi var jättevuxna) och vi drack massor av snakebites (hälta/hälta cider/öl toppat med svartvinbärssaft).
Tyvärr saknade jag min kille så mycket att jag var tvungen att åka hem för tidigt. Dumma dumma kille, dumma dumma jag.
Brad Pitt's armpit 