20. Det här var 2015!

Jag är lite rädd för att skriva det här, för det kanske är förminskande mot de som lider av PTSD på riktigt, men jag kastas verkligen tillbaka till känslorna jag kände då. Det är på riktigt fysiskt jobbigt att läsa inlägg om hur dåligt Ben sov, hur ont han hade, hur vi kämpade med vården och hur rädda vi var för vad som var fel.

Och att vi nu, fyra år senare, fortfarande kämpar med att få vård och aldrig får träffa en läkare som känner Ben och alltid kastas mellan olika instanser gör mig så ledsen.

Vad fan ska vi göra? Just nu väntar vi på svar på gastroskopin. I går hade Ben så ont i magen att han kved.

Sedan 2015, året jag ska sammanfatta nu, har vi fått kirurgisk behandling av Bens öron, näspolyp och hals, men det var inte på grund av att vi snällt och följsamt gick på BVC och Barnmedicins rekommendationer, utan på egenremittering och oändlig påtryckning, tjat och gråt.

Jag kan inte skriva om alla vändor med vården, det är för mycket och det blir för tjatigt. Men men. 2015 var det och Ben led av smärtor och skulle börja förskolan och jag hade fruktansvärt mycket ångest och sov nästan ingenting. 

Samtidigt pågick ju livet och Bo blev stor och lärde sig att cykla. 

I februari var vi sjuka hela tiden, jag och barnen byggde ett hus av kartong och så brann jag återigen av över ojämställdheten i hemmet.

I mars fick Bo klippa håret hos frisör för första gången och jag blekte mitt hår alldeles själv för första gången. Ben fortsatte ha ont och gråtskrika sig genom nätterna och jag klappade ihop fullständigt på jobbet och vände mig till företagshälsan som skickade mig till en psykolog.

I april sov jag och Cathrin i vindskydd tillsammans med Cathrins hund Knutte. Det var svinkallt och svinmysigt och jag minns så starkt att det var dagen efter vindskyddsövernattningen som jag för första gången reflekterade över ålderstecken i mitt ansikte. Jag vaknade med rynkor som inte slätades ut under dagen. Det var inte jobbigt eller så, men jag minns det som ett starkt ”hepp!”.  

Och så odlade jag massor. Ätbara grejer och småväxter. Den lilla lilla elefantörasticklingen som jag köpte i samband med vindskyddsövernattningen (vi besökte en hönsbytardag på väg till vindskyddet och där fanns det växter) har fram till i dag givit upphov till kanske … 80 nya elefantöron? Har STRÖSSLAT med elefantörasticklingar till vänner och bekanta.

I maj var Ben på semester hos mormor och morfar i Värmland och jag hängde med Bossa helt själv på Liseberg följt av övernattning på Gothia Towers. Fan vad fint det var. Jag och Ben Facetimade och när han kom hem hade vi tvåårskalas och det var mest superbra allting (dagtid, då), men också en del ”arga räkan”. Åh, hade nästan glömt Arga räkan. Jag klippte Ben också, åh herregud så det blev.

 

30 maj fyllde jag 35 och hade livets födelsedag i Berlin, med Nils, Katten och Knäet. Brunch på numera nedlagda Melbourne canteen, öl på takbar, middag på Santa Maria, pingis på Doktor Pong, det var grejt.  Fick så fint pingishalsband också, som Petra och Matilda skickat med mig på resan.

Efter en sommar som tillbringades i Värmland, Halmstad och hemma i Göteborg kom hösten 2015 och människor flydde för sina liv och allt skulle ordnas av civilsamhället och rasismen visade sitt fulaste ansikte och jag sprang och sprang och sprang och odlade. Och Kajsa och jag fann varandra i en gemensam ångest över vad vi egentligen höll på med hela dagarna och så startade vi Hellbjörn Schedwin, bara för att göra något. Vi jobbade dock kvar på våra vanliga jobb till 90 procent.

Annat som hände på hösten: jag sov fortsatt max fyra timmar per natt, jag klippte Ben igen (någon måste hejda mig) och Bo fyllde fem.

I oktober fick Ben, efter en egenremiss från yours truly, träffa en läkare på Sahlgrenska som konstaterade nedsatt hörsel som ”han nog gått med ett tag” och en trumhinna som är stel. Vätska i minst ena örat och rekommendation om rörisättning. Men det ville inte Capio Lundby (det privata vårdstället som BVC hänvisade till och som konsekvent vägrade ta Ben på allvar) höra talas om. Då tappade jag det.

Ja, och sedan fick Ben rör inopererat i båda öronen och vi fick ett nytt barn. Som började ljuda fram ord, uppskatta musik och framförallt: sova mycket bättre på nätterna. Tänk att tjat, tandagnisslan och gråt kan leda till vård, om än sent omsider.

Vi avslutade året med att bli med bil. Vi som aldrig skulle.

En tanke på “20. Det här var 2015!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: