Tvivlet i blodet

Tack så hemskt mycket för glada tillrop och fina kommentarer på förra inlägget. Det värmer verkligen och jag blir jätteglad och pirrig. Kul att vara här igen.

I dag tog vi, och av parkeringskaoset att döma gissningsvis 70 procent av övriga göteborgare, oss till Slottsskogen. Där väntade mina föräldrar, som kört ner från Åmål (dit de förresten flyttat sedan sist – till orten där min bror + familj redan bor). De är båda shy of 70, men min mamma tillhör riskgrupp, så vi har bara setts vid två tillfällen (utomhus, när barnen fyllde år) sedan restriktionerna kom. Det var ett kärt återseende och vi hade picknick och kollade på djuren och fikade på Villa bel parcs uteservering.

Men min vana trogen ska jag väl inte bara berätta om hur mysigt allt är. Nu blir det anekdotisk bevisföring, men min uppfattning är att runt 30-40 års ålder någonstans, och kanske särskilt om man ynglat av sig, så funderar man (eller jag, då) mycket mer på relationen till ens egna föräldrar – nu och då – än tidigare. Kanske för att man nojar så mycket kring hur man själv är som förälder och jämför med det man själv genomlevt?

Jag har alltid hållit en grej som viktigast att inte föra vidare från min barndom och det är den där känslan av skam som aldrig får någon förklaring. Känns den igen? Så många gånger upplevde jag, som barn, att jag borde skämmas, fast jag fick inte veta varför. Eller så förstod jag att jag gjorde något fel eller att jag till och med VAR fel, men jag fick ingen förklaring till det. ”Det är bara så det är”, liksom. Det tänker jag är en mening som Ben och Bo (och Bubblan) aldrig ska få höra.

I alla fall, i dag är jag nog redo att formulera en ny insikt om vad jag inte vill upprepa för mina barn och det är en jädra slippery slope, för jag känner att jag redan är och nosar på det. Det är att portionera ut oron väldigt olika för olika barn.

Alltså jag fattar att oro är en stor del av föräldraskapet och att mina föräldrar bara menar väl, men herregud vad de uttryckt sin oro för mig och min bror på olika sätt och hjälp vad det har påverkat i alla fall mig. Mästaren av katastroftankar här, you rang? Jaha, du är min mamma och du har kommit för att säga att allt kan gå åt helvete när som helst?

Igen, det är inte illa menat, men när det kommer till att uttrycka oro utan att samtidigt komma med någon form av lösning (om det är ett verkligt problem) eller generell uppmuntran så kanske man som förälder inte måste säga något alls. Som när jag och Nils tog livets första banklån och köpte vår första bostad och jag såklart var hälften överlycklig och hälften ”hjälp, vad har jag gjort!” och min mamma kommenterade med ”men Maria, ska ni inte bara ta en hyresrätt?” Som om det var så lätt att ”ta sig en hyresrätt” i Göteborg eller som om det skulle hjälpa när vi redan belånat oss och affären liksom var klar. Där kanske man hellre vill ha ett glatt tillrop eller lite … tillförsikt från ens förälder.

I dag var det mycket om kommande bebis och om företaget. ”Hur går det för er, har ni jobb?” säger min mor med mycket orolig röst och, efter att jag bekräftat att företaget inte står på ruinens brant: ”men är det säkert?”. Suck. Vad ska jag säga? ”Nej, jag och Kajsa har ingen aning om vad vi gör och rätt vad det är har vi väl dragit på oss en skatteskuld på flera miljoner och går i personlig konkurs.” Herregud, vi har hållit på i fem år och vi har överlevt coronaåret och det går riktigt bra. Jag vet att mamma menar det som omtanke att fråga om vi verkligen klarar oss, men det får mig att känna mig extremt underskattad. Eller som när min pappa i samma veva frågar om vi har felanmält vår nya spis som inte fungerar. ”Nej, vi tänkte att den skulle självläka.”

Jag kanske begär mycket, men det hade varit fint att få andra frågor än sådana som handlar om hur dåligt det går för mig eller vad som kan gå snett eller bli jobbigt härnäst. Jag lever också med uppfattningen att min bror inte alls får eller har fått samma dos av okonstruktiv oro och att det har gjort honom mycket mindre ångestlagd. Inställningen har liksom varit att med Magnus så ooordnar det sig, men med mig … not so much.

Dags att lägga in en brasklapp här och det är att jag är ensam i min ursprungsfamilj om att ha den här uppfattningen. Jag har försökt prata med dem om att jag och min bror blev uppfostrade på olika sätt, men det håller ingen med om.

I alla fall. Det här blev långt, men jag tänker, nu när jag kommit en bit i att formulera det här för mig själv, att det här är någonting jag måste jobba med när det kommer till mitt eget föräldraskap. Jag misstänker att det beror på Bens tuffa start i livet, och kanske lite för att han är minst, men jag oroar mig väldigt mycket mer för honom än för Bo. Och det bör jag hålla koll på, så att jag inte för vidare det här ocharmiga katastroftänket som gör det så svårt att sova bland annat.