Det får bli som det blir med livmodertappens utplåning, men vissa saker kan jag i alla fall styra över

I fredags hade jag som mensvärk när jag la mig och då for det genom huvudet att förlossningen faktiskt skulle kunna dra igång. Det är förvisso fyra veckor kvar till beräknat datum, men han är ju typ klar där inne och Ben kom några veckor tidigt.

I alla fall. När det slog mig att det kunde vara dags drabbades jag av stark oro, nästan som panik. Hur ont kommer det att göra? Kommer vi att hinna in, om det går extremt snabbt som med Ben? Kommer det att bli en traumatisk förlossning som med Bo, och sluta med att bebisen förs iväg akut och jag ligger kvar helt trasig och sys utan bedövning i två timmar utan vetskap om hur mitt barn mår? Kommer vi att få plats? Hur mycket kommer jag att gå sönder i underlivet och/eller anus? Kommer Nils att få vara med?

Jag vet att oron bottnar i kontrollförsluten och att det inte är mycket att göra åt, förutom att lita på att kroppen och barnmorskorna vet vad de gör. Men det räcker ju inte här och nu, så under helgen har jag försökt ta kontroll över det som går att kontrollera.

Vi har renoverat vårt kök i snart ett halvår och även om vi inte har ugn eller fläkt (gud vad jag saknar att ha ugn) så går köket att använda. Det är underbart! Men, och här är jag och Nils olika, mängden småfix som behöver fixas stör mig. Medan Nils tänker att en sådan här grej, ett hål mellan hallen och köket, är något vi absolut kan leva med så tänker jag … men varför inte fixa det, när det skulle göra allt så mycket finare?

Eftersom Nils är mycket bättre och mer erfaren än jag på allt som rör renovering så har jag dragit mig för fixet. Men det känns samtidigt inte som att jag kan begära att Nils ska ta tag i allt, för han har ju redan gjort så mycket. Så i dag gav jag det ett försök, inspirerad av något Lisa sa en gång om att bo i hus och inte vara så fix-erfaren. Kommer inte ihåg exakt formulering, men kontentan var att det är bättre att bara göra än att inte göra alls. Så jag mätte hålet och köpte en ek-tröskel med rätt mått samt det lim som tröskeln enligt instruktionerna skulle fästas med.

Och så limmade jag fast skiten, helt enkelt. Det blev inte perfekt, men det blev mycket bättre än hur det var innan och framför allt blev det bättre än att inte göra något alls.

Sporrad av min framgång tog jag tag i projektet ”måla om väggarna och samtidigt göra andra hål, som Nils tycker är mer okej att leva med än vad jag tycker, lite mindre framträdande.

De 25 kilona jag hittills gått upp under graviditeten har inte bara byggt Bubblan, de har även skapat en helt otroligt stunsig stjärt, ser jag nu. Kul!

Nu är det alldeles för pissemörkt för att ta några härliga efterbilder, men det blev så himla bra med den gula färgen på väggarna. Är som euforisk över att jag kunde och fixade, trots värkande trött kropp. Det är nästan så att jag ska ge mig på det sista okaklade hörnet när jag ändå håller på. Fast det är svårt att kakla, va?