Status

Nu har det gått en vecka sedan vi kom hem från BB (och åtta dagar sedan Bubblan plockades ut). Låt oss titta på hur det går med allt!

Det största som hänt är såklart att han är född och här. Men det som gjort sig mest påmint första veckan är smärtorna efter kejsarsnittet, så låt oss börja där.

Jag tycker att det är intressant att man skickas hem efter en större magtraumaoperation med orden ”köp alvedon och ipren”. Eller … intressant kanske är fel ord. Uppåt väggarna, kanske? Det är som att allt som rör barnafödande är förknippat väldigt starkt med att man ska stå ut. Är det för att det anses som så naturligt att föda barn? ”Jaha, så du sprack från a till ö, då får du väl leva med stomi, vad är problemet?” ”Blodpropp och infektion i livmodern, sa du? Det är helt normalt, många får det.” ”Nu har vi sytt ihop sju olika lager i din kropp, från maghuden och in till livmodern. Det kan göra lite ont, så köp alvedon.”

Man ska väl inte klaga, man har ju fått en alldeles underbar bebis, ”alla andra” fixar det så bra. Jag vet inte. Det är bara konstigt att inte få mer liksom … medicin eller stöd eller information när man trasas sönder alldeles.

Med det sagt så ser jag definitivt en ljusning. Jag kan nu resa mig och sätta mig utan att gråta av smärta. Jag har kört bil och till och med jobbat en dag och när jag hostar gör det fortfarande pissont, men inte så att jag tror att stygnen går upp.

Brösten gick det bättre med! Det var två smärtfyllda dagar då de var hårda som stenar. Jag övervägde att handmjölka lite för att få bort det värsta och minska risken för mjölkstockning, men lät bli. Och efter de där två dagarna kändes de mjukare igen. Jag tror att de är okej nu och har slutat med sportbehå.

Och så Bubblan då. Hjälp vad han är mjuk. Jag är alldeles kär. Han ligger bredvid mig nu och kuttrar i sömnen. Jag minns inte att Ben och Bo kuttrade så här mycket. Det låter som en duva, på ett gulligt sätt. Han är lik Bo, mest, men också Ben. Både jag och Nils kommer på oss med att kalla honom Ben, när vi inte säger Bubblan, Bubblis eller lille. Vi har dock ett riktigt namn på lut. Återkommer till det.

Regelbundenhet och begriplighet är två ord jag aldrig trodde att jag skulle förknippa med en bebis, men hittills, åtta dagar in, är Bubblan väldigt enkel att förstå. Han äter med 2,5 till 4 timmars mellanrum, 60-90 ml per gång, och somnar oftast om ganska direkt efter att ha rapat och fisit färdigt. Ta i allt trä i världen, men detta pågår även om nätterna.

Han har det jobbigt med bajsandet, men det är ju inte så konstigt eftersom tarmarna inte är mogna. Tycker att han jobbar på bra, utifrån förutsättningarna han har.

Ett eller två vakenpass per dygn har det blivit. Alltså att han inte somnar om direkt efter mat och gasutsläpp. Då ligger han och kikar med en skeptisk, butter min. Det är väldigt sött och jag är som förundrad över att han kan vara vaken och nöjd. Det är så lyxigt.

Nu kom Nils hem från att ha lämnat Ben och Bo på bondgårdskalas. Det betyder att jag ska hoppa in i bilen och åka köpa en ny telefon (min är i livets slutskede) innan jag åker och hämtar barna på nämnda bondgård.