Eftersom jag inte har covid kunde jag ta Affe på natten och han måste ha märkt att jag saknat honom, för han bjussade på kvalitetstid mellan klockan 1-4. Tyvärr gick inte jag och la mig förrän 1, så min sömn började efter fyra. Och så var det ny dag 6:30. Den inleddes fint, med storebrorsmys.
Sedan hände något fantastiskt på morgonen. Affe log medvetet för första gången! Här har han precis lett, det syns väl nästan att ett leende precis varit där, i lillnyllet? Jag tillbringade resten av dagen med att försöka få ett leende till, men utan lycka. På morgonen, dock: flera stycken. Men bara när pappa Nils visade sig för honom. Där fick jag för att jag isolerade mig i fyra dagar när Affe säkert genomgick en viktig utvecklingsfas.
Sedan upptäckte jag att mjölken var slut och eftersom jag enkom hade en dryg timmes sömn i kroppen och var i ett ”I need coffee to get to coffee”-läge och inte klarar att dricka svart blev jag så himla ledsen. Tills jag kom ihåg att jag garderat mig mot sådana här situationer.
Affe ville snart somna om, så då fick jag laga frukost i lugn och ro.
Gjorde en fransk omelett som blev jätteful, men inget som inte går att rädda med lite parmesan och vårlök, right?
När Affe-Latte vaknat och svept en flaska gick vi ut.
Vi hämtade ett paket med Traderade kläder. Alf har nästan vuxit ur storlek 56 och vi har väldigt få kläder i nästkommande storlekar.
Kolla vilka fina grejer. Alla plagg kostade tillsammans typ 180 spänn ink frakt.
Sedan gjorde vi det vanliga. Äta, hänga soffa, kolla Masterchef Australia…
… innan vi gick och hämtade Ben. Här är Bens efter-skolan-mellanmål.
Affe sov vidare i vagninsatsen när vi kom hem och jag hann både äta yoghurt, läsa Bens senaste bok ”Den försvunna råttan”, hänga en tvätt, tömma och fylla diskmaskinen och städa köket.
Sedan var det klädbyte och gymnastik.
Storebror hjälpte till med magläget.
Undrar vad han tänker om att bli placerad på olika ställen i huset, med olika djur som tittar på honom.
Ben har läsläxa varje vecka och här lyssnar jag och Alf till en Lasse-Maja-bok.
Sedan tog vi tag i Bens rum som hade … visst behov av städ. Hann inte så långt, dock, för Alf protesterade.
Bo kom hem och stack lika snabbt igen. Hon skulle cykla med en kompis till Slöjddetaljer som ligger flera kilometer och många läskiga vägöverfarter härifrån. Det var lite läskigt att släppa iväg henne, men you gotta let them fly, visst? Jag tog inga bilder timmarna som följde, för allt blev så intensivt. Ben ville att jag skulle vara med honom, Alf var jätteledsen och middag skulle lagas. Jag fick ihop det, genom att sätta Affe i selen och hänga en filt framför så att han inte fick olja på sig när jag stekte saker och genom att ge Ben lite extra skärmtid. Men jag är nog inte helt kry än, för när middagen var på bordet var jag tvungen att lägga mig på golvet för att inte svimma.
Mitt i maten kom vi på att klockan var nu-börjar-snart-friidrotten, så Nils och Bo fick eld i baken. När de åkt fick jag för mig att jag ville bjuda Nils på en härlig hemkomst med en städad nedervåning och två nattade barn. Så jag löste det, trots att det kändes som att jag skulle svimma igen.
När Nils och Bo kom hem utspelade sig en klassisk scen som går ut på att jag har förväntningar på att Nils ska ge mig bekräftelse för det fina jag gjort för honom och så blir jag besviken när jag upplever att bekräftelsen uteblir. Det här är något vi pratat om i Familjerådgivningen och som vi jobbar på. Så här: när Nils inte ger mig bekräftelse tror jag (eller har trott, i 18 år) att det är för att han inte bryr sig eller inte ser vad jag har gjort. Men det som egentligen händer är att Nils visst ser, men han tänker i sitt huvud att ”det är självklart att jag blir glad för xx eller xx, så det behöver jag ju inte säga till Maria”. Ungefär.
Någon som känner igen sig?
I alla fall. Jag är så glad att vi pratat om det här, med en tredje part, för annars hade det bara pågått och jag hade blivit ledsnare och ledsnare och bittrare och bittrare. I stället ska vi nu försöka göra något åt saken. Nils ska försöka bli bättre på att uttrycka att han ser vad jag gör och jag ska jobba på att inte förutsätta vad som pågår i Nils huvud.
Nu är Bossa färdig med efter-friidrotten-duschen och badkaret är mitt, hurra.
Brad Pitt's armpit 
Det är ju så lätt gjort att bara hugga på det sista du skrev och gå in gång på det.. men! Det tänker jag alltså icke göra utan istället börja ”som sig bör” (äsch, bör-schmör) – men jag börjar alltså med det du skrev först och vill knyta an och säga kram. Och kram igen, va? Fy tusans – natt efter 04.00 och morgon vid 6.30 ger ju två goa timmar sömn, men fy vad fjyttigt att få så lite sömn är ändå. Då kan man behöva en kram och pepp och faktiskt kanske få höra att det är en mästerlig insats att orka dundra vidare i vardagen med allt som ska göras.
Att du orkar reda ut tradera köp, navigera vardagen med tre barn med varierande behov, initierat ett rens och röj-projeket och kirra en god och obs! helt presentabel äggöra är faktiskt inte varken fy skam eller helt självklart. Jag tycker du är fantastisk!
Sen – det där sista? Att släppa på förväntningarna på sin partner? Jag vet att jag också måste göra det, men det är svårt. Det känns lite som att.. ge upp? Både på relationen men också på hoppet på relationen.. och, för min del, kanske också hoppet om att jag – hela jag – ska kunna få plats och få mina (känslomässiga) behov tillgodosedda i relationen. Jag vet inte om jag vill – eller i längden kan – kompromissa kring det.
Äsch och blä. Nu ska jag fortsätta jobba från min Göteborgska (din stad!) hotellsäng men snart också sova, så jag ligger lite på plus när jag är återförenade med mina två pigga 5 och 4-åriga räkor imorgon.
Jag önskar dig fler timmars sömn i natt. Och infriade förhoppningar och sedda behov.
Kram till dig! Och tack för att du skriver.
GillaGilla
Äh inte ens vittnesmålet om 2,5h sömn kan väga upp vad dessa URSÖTA bebisbilder gör med mitt (vårt) beslut att inte skaffa fler barn? Är det orimligt att börja indoktrinera mina barn, båda <5 redan nu om fördelarna med att skaffa barn tidigt tro? Ett barnbarn att sniffa på är ändå inte en orimlig lön för att jag burit dem, fött dem ur snippan och hållit liv i dem i flera år? Skoja. Lite. Han är oerhört fin Maria ❤
PS. angående det sista så är igenkänningen stor. Det har dessutom försämrats ca 10000% av Covid. Jag pluggar hemifrån, han måste åka till sitt jobb. Gissa vem som (med rätt stora doser förbittring) sköter 85% av all markservice och inte tycker hen får nog cred för det? Detta dämpar lite suget från stycke ett i kommentaren visserligen, om jag nu ska vara tvångsmässigt positiv.
GillaGilla
Men är inte det fint om man säger till varandra då och då; så fint du har städat i köket, så bra att du rensade bland kläderna, vilken god sallad du har gjort till maten.
Kan ju båda anstränga sig med så blir livet trevligare? Eller är jag fel ute så rätta mig om jag förstått fel och tänker knasigt. (Därmed sagt att det gör vi nog båda lika mkt och lika lite i perioder men när man kommit ifrån det ett längre tag pga vardagskämpandet så kommer surheten som på posten, för mig i alla fall definitivt! Så igenkänning där.)
90 procent av min surhet sedan vi fick barn har hittills handlat om snedfördelad vab, det eviga städande som jag gör mycket mer varje dag, och brutal sömnbrist. Även egentid.
Heja dig för den här dagens kämpande med allting på minisömn!
GillaGilla
Jo, jag tycker det. Att det är fint att säga när man uppskattar något eller bara när man mår bra eller är glad över att komma hem. Jag gör det hela tiden. Men vi är olika och jag måste jobba med att förstå att den jag lever med inte är lika verbal som jag.
GillaGilla