HAJBUSS! HAJBUSS! HAJBUSS!

Oförmåga till mentalisering, kognitiv dissonans och gaslighting är populära begrepp som farit genom huvudet mitt det senaste. Men egentligen handlar det nog om att det är ”lite mycket” just nu. Ett nytt spädbarn i familjen tvingar oss till kommunikation, då en vuxen alltid är låst av barnet som måste vara på någons barm. ”Vem tar Bo till friidrotten, Ben till simskolan och förresten måste vi tvätta, vem gör det?” ”Vad är din detaljplan för de nästa timmarna, för jag skulle behöva duscha, bajsa och handla så att någon av oss kan laga mat och förresten, vem lagar mat?”

Alf tvingar oss att kommunicera, helt enkelt. För om vi inte bestämde vem som skulle ta vilken natt och vilken syssla så skulle den med lägst tröskel för whatever automatiskt göra det och det blir ju inte rättvist.

I alla fall. Vi är dåliga på det där med pratet, här hemma. Och jag känner mig lite för ofta galen. Men vi går i parterapi, så det här ska väl också ordna sig.

En sak som är viktig för mig är att emellanåt få fria dagar helt utan ansvar. En sådan hade jag i dag.

(Efter att ha sovit en upphackad natt med Affe och gått upp strax efter 05 såklart. Men vad gör det när det numera går att locka fram äkta leenden?)

Den superfria dagen handlade om att åka amfibiebuss med min kompisar. Det är alltså en guidad tur genom Göteborg i en buss som kör ner i vattnet. En Hajbuss! Som jag längtat efter denna dag.

Bussen skulle avgå från Stora teatern kl 15 och vi bestämde oss för att ses utanför kl 14. Vi har en outtalad tradition, jag, Kajsa och Elin, där jag alltid kommer före utsatt tid, Kajsa prick och Elin lite sent. Så även i dag och jag var GLAD och först på plats. Usch, här får ni hela min munhåla, jaja.

Före avgång slog vi oss ned bakom teatern och delade en flaska petnat jag köpte när jag var gravid och det var synd om mig. Den här parken har man suttit i en del, om man säger. Kajsa upplyste mig om att det är den faktiska ”Bängen trålar”-parken från Nationalteaterns låt. Sist jag satt in denna park var det ej på en bänk, det dracks ej ett knasigt dyrt naturvinsbubbel och det var helt normalt att någon hade med sig en ukulele. Tiden går.

Ja, och så hoppade vi ombord på amfibiebussen. (Jag och Kajsa är coronafamilj, så detta är inga konstigheter.)

Det var en otrolig, om än manstillvänd, tur. Rekommenderar den till alla. Kul, ju, att få en guidad tur till sin egen stad!

Jag (och min snus) satt såklart på värsta splashplatsen (längst bak mot det öppna fönstret), så jag blev megablöt. Fick handduk.

Efter turen gick vi till The Barn och käkade och sedan tog vi två uteserveringsbärs. Känns ovant att avsluta kvällen klockan 20, men det är ju så det är. Jag är ett fan av att komma hem tidigt nog för att hinna kolla på något och greja med någon grej, så egentligen passar det mig.