Våld

Jag har varit så uppgiven. Uppgiven över fem mord på tre veckor. Över att det plötsligt är på tapeten, fast det pågår hela tiden. Över att pratet om det är en trend som kommer att ersättas av något annat med nyhetsvärde (Super league?) när folk tycker att de hört nog. Över att politiker försöker vinna poäng i debatter i stället för att göra det som krävs (jobba både proaktivt och reaktivt, satsa reella pengar). Hanna Persson sa det som det är i sin podcast: män slår och mördar kvinnor för att de tror att de får. För att det är lågstatus hos polisen (jo, sant) med kvinnomord. För att straffen är små eller inte alls. För att det beskrivs som familjetragedier och inte för vad det är.

Jag och Kajsa har jobbat med så många kvinnojourer. Sökt pengar från staten för olika projekt för att upplysa och motverka. Haft kundbesök där vi inte fått veta adressen i förväg, utan träffats på neutral mark i Trollhättan eller Göteborg eller varsomhelst och sedan blivit förda till det skyddade boendet där mötet ska äga rum. För om adressen kommer ut är risken stor att mannen väntar utanför och slår ihjäl kvinnan. Inför barnen.

En av de fem var i 20-årsåldern och mördades i samma rum som hennes bebis. Det är information som jag knappt kan tänka på två gånger.

Jag tänker på tidiga sommarmorgnar när man bor i en stuga och går upp innan någon annan vaknat och köper bröd i campingbutiken. Tänker på hur asfalt luktar när det regnat och det är 15+ utomhus. Tänker på fredagar och alla barnen i soffan och Bäst i test. Tänker på hur lyckligt lottad jag är. Tänker att det är ett lotteri.

Det görs inget. Inte på riktigt. För inte ska man peta i det privata. Och inte alla män. Men när det sker är det alltid män.

Jag läser en artikel i DN och den är jättelång och många med kunskap och erfarenhet uttalar sig. Rubriken lyder ”begränsa livsutrymmet för män”. Jag tänker att jag inte ska läsa kommentarerna. Det är över 300 kommentarer. Jag läser kommentarerna.

Det är ordföranden för Unizon som uttalar sig och nämner begränsning av mäns utrymme som en av flera åtgärder värda att utreda. Hon säger en massa andra saker också. Andra människor säger också massa saker. Att DN lyfter begränsning av mäns utrymme i rubriken skapar ilska i kommentarsfältet. ”Ska jag som ostraffad behöva…” och liknade förväntade kommentarer. Och såklart massa klick. Och så förflyttas diskussionen till samma gamla…

Vi måste jobba både proaktivt och reaktivt och media måste sluta jaga klick. Men DN är privat och behöver sina annonsintäkter? Aldrig har det varit viktigare med skattefinansierade och opartiska public service. Men så sänder de en två gånger 30 minuter lång marknadsföringskampanj om Soran Isamils nya standup-show.

Jag blir uppgiven. Tankarna far åt att sluta med det jag gör. Sluta ha det så jobbigt, vara så besvärlig, jobba gratis eller för ”kan inte spara till pension”-pengar. Ta ett reklambyråjobb och se till mig själv och det som är mitt.

Det är vår nu. Eller mitt?

Hur sjukt är det inte att det är kvinnan som ska gömma sig och barnen när hon utsätts för våld? Jag vet att det finns länder (kan det vara Danmark, till exempel, jag hittar det inte nu?) där mannen får flytta. Och där mannen inte får befinna sig i samma stad som kvinnan. Han får inte ta sig över kommungränsen. Det är ett sätt att begränsa mäns livsutrymme som gör att barnen kan gå kvar i samma skola eller förskola och som inte ålägger den utsatta kvinnan att leva gömd. Något att utreda?

Ulf Kristersson kritiserar regeringen för att vara ”senkomna i sin insikt”. Blir det bättre om vi röstar på dig, Ulf? Får våldsutsatta kvinnor råd att lämna då? Har de någonstans att ta vägen?

Jag lärde mig något nytt under den senaste rapporteringen. Att det finns forskning att luta sig mot. Gud vad jag älskar forskning, för det är så svårt att bemöta med känslor.

Det finns forskning som visar att alla typer av män begår våld och mord mot kvinnor. Alla klasser, etniciteter, åldrar och funktioner. Man kan inte säga att en viss typ av man begår dessa brott.

Det visste jag.

Men jag visste inte att det finns forskning som visar att pojkar som växer upp i familjer där normen om att kvinnor är på ett visst sätt och män är på ett annat löper högre risk att i framtiden slå eller mörda sin kvinnliga partner. Att pojkar som växer upp i hem där normen är att en man är stark och tuff och en kvinna omvårdande löper högre risk att bli våldsutövare. Att pojkar som växer upp i familjer där män inte ska visa känslor mer troligt blir våldsutövare än pojkar som får vara precis så som de är.

Det visste jag inte. Jag har argumenterat för det förut, men inte haft forskning för att backa. Men det finns forskning.

Jag kommer att använda mig av nämnda forskning framgent när jag argumenterar. Och jag finner det obegripligt att det satsas så lite på normkritisk pedagogik tidigt, nu när denna forskning finns.

”Det är inte skolans ansvar att göra vett i människor, det är föräldrarnas” är ett argument jag hört från nära släktingar. Och det hade ju varit härligt om alla som ynglade av sig var vettiga, men så är det ju inte. Så då måste fru samhället gå in och fånga upp varenda unge och då faller det tyvärr på de stackars lärare som enligt lagen om skolplikt är de enda som träffar våra barn nästan varje dag.

Och då måste vi höja statusen på läraryrket = höja lönerna. För det här är en tuff och tids- och energikrävande uppgift.

SAMTIDIGT måste vi arbeta reaktivt och göra bättre när våld och mord begås. Höj statusen för dessa brott hos polisen (gud vad sjukt att ens skriva detta) genom att kalla brotten för vad de är. Straffa hårdare. Fotboja direkt. Skicka inte iväg kvinnorna och barnen, skicka iväg männen. Skydda offren, grip in, lås in, stäng ute. Säg aldrig att det är en familjeanlägenhet. Ta bort våldsutövarna från offren, inte tvärtom.

Jag rekommenderar alla att lyssna på Morgonpasset i P3s intervju med Zandra Kanakaris.