Saker som hänt

Häromdagen, när jag stressad stod i badrummet och borstade tänderna på Ben och bad Bo raska på så att vi inte skulle bli sena till skolan uppstod ett frasande forsande ljud. Jag slog av vattenkranen, men ljudet av rasande vattenmassa blev kvar. ”Vad är det som händer?!” skrek jag till den närmaste människan, som var Ben, men han fattade lite lika som jag. Bossa rusade in och vi märkte att en pöl växte exponentiellt på golvet. Men varifrån kom ljudet och vattnet? Och hur får vi det att sluta? Barnen sprang in till Nils, som var i sovrummet med Alf, och jag blev varse vilken tur jag har som lever med en person som vet var i huset man slår av allt vatten. För det vet inte jag. Varför vet jag inte sådant?

Hur som helst så visade det sig att en slang, placerad under handfatet bakom en låda, givit upp. Precis där och då. Materialtrötthet, antar jag. ”Hit men inte längre” sa slangen och så gav den upp och slutade göra det den var avsedd att göra: hålla vattnet i sig.

Jag tackade mitt katastroftänkande jag för att jag tidigt i pandemin köpt på mig ett gäng flaskor stilla vatten som stod i matkällaren och borgade för att vi åtminstone kunde göra mjölkersättning till Alf. Och så sa jag till Nils att han skulle ringa en rörmokare och så tog jag barnen till skolan. Nils sa att det är dyrt med rörmokare och att han ville testa att laga det själv. Och så gjorde han det. Jag tackar turen som gjort att jag lever med en person som inte är så rädd för uppgifter som rör vvs som jag är.

Nu funderar jag mycket på materialtrötthet. Allt blir väl trött till slut? Vad ska bli materialtrött nästa gång? Är inte jag lite materialtrött?

Jag funderar också på vad som hänt om vi inte varit hemma när slangen blev materialtrött. Hur mycket tål en golvbrunn?

Annat som hänt är att jag fått mens. Efter nästan 350 dagar befriad från cykel är den tillbaka. En del av mig tycker att det ska bli spännande att se hur det blir den här gången. Efter tidigare födslar har mensen kommit tillbaka med en vengeance, med mycket värre pms, mycket värre smärtor. Men det kanske inte måste bli så?

Gud så trött jag är. Jag har haft tre föräldralediga dagar på raken och därmed tre långa, långa nattningar och uppvaksnätter i rad. I morgon ska jag jobba och det känns som att få gå på fest utan krav på leverans.

En sak jag måste göra snart är att skriva tre eller fyra nya manus för Tankar för dagen i P1. Har fått förtroendet att prata igen och vill såklart säga något initierat och meningsfullt när jag får chansen att göra public service. Men jag har svårt att se varför jag skulle kunna göra det. Har ni några tips på ämnen att prata om så tar jag tacksamt och ödmjukt emot. Det enda jag kommer på är materialtrötthet.